Kategori: Life-Lessons

Publicerat

Ge mig en plats på jorden, inte nödvändigtvis i solen <3

Jag är glad. Jag känner mig lite överallt just nu och jag vet inte riktigt vad detta inlägget kommer bli men det får vi se 🙂 Min utmattade själ har femtielva saker att göra. Men just nu vill jag skriva ett inlägg så det kommer jag att göra 🙂

Jag tror starkt på ett det bara finns ett fåtal ”goda” människor. Inte då menat att alla andra är onda. Bara att de genuint goda är få. Jag älskar goda människor. Jag är också en sån spirituell person som känner av folks energier, ganska skarpt. Jag brukar knappast springa runt och analysera eller aktivt tänka på folks energier. Men ibland slår det mig så jävla hårt hur negativa energier vissa har. Stackare. För jag blir sjuukt påverkad av dem. Hela min själ kan förändras av att träffa en person, både negativt och positivt. Men idag dök det upp en genuint god person på mitt fik. Fan vad jag älskar honom. Det är sånna som honom som gör att jag inte helt hatar män, bara lite. Haha!

Det var hursomhelst min gamla musiklärare, Ymer. Han var här i förra veckan också, men då hade jag inte tid att tjöta som idag. Det finns så mycket jag har att säga om denna människa. Men ord räcker helt enkelt inte till. Favvo-lärare i all ära, men framförallt rolig, halvt galen och sjukt snäll och omtänksam. De flesta lärare man haft skulle knappt höja på huvudet om man sprang på dem. Förståligt också ju. Men Ymer.. Vi skämtade till och med om att han skulle sätta ihop ett program och komma och spela på min café-avslutnings-tillställning (jag ska tydligen ha en sån också nu haha). I förra veckan när han var här och hälsade på, frågade han hur det gick med mitt gitarr-spelande. Faktum är att jag inte spelat på flera månader nu för att en sträng gått av och jag inte kommit till skott till att köpa en ny och byta. En knapp vecka senare är han tillbaka med en ny sträng, byter den, stämmer guran och sen spelar en sjukt fin låt ursprungligen av Eva Dahlgren, men hans version på En plats på jorden är ju bara SÅ mycket bättre <3

Intressant hur hela ens själ kan få ro av att en medelålders herre spelar och sjunger en trudelutt för en på ens gitarr. Haha! Jag satt verkligen där och njöt. Och tog ögonbilder. Tar ni sånna? Alltså ögonblicksbilder med ens egna ögon. Jag rekommenderar! Man blinkar lite hårdare som att man tar en faktisk bild med ögonen. Och det funkar faktiskt väldigt bra för att komma ihåg fina stunder. Men innan ni testar själva så vill jag varna om två saker: 1. Gör det inte till en daglig grej, utan enbart när något är extra fint. 2. Var försiktiga, alla saker som man tror man vill komma ihåg vill man i ett senare skede inte alls komma ihåg, men då är det försent. Bilden finns kvar i ögonlocken förevigt, radering fungerar alltså inte.

Så ja, mannen med 44(!) instrument (hans fru hjälpte till att räkna) var en av dagens få gäster. Och visst hade det gärna fått komma lite fler och visst finns det saker jag kan göra för att kanske få fler gäster. Men samtidigt slås jag ganska hårt av, hur fint allting kan vara trots att det finns femtielva saker för ens utmattade själ att göra.

Publicerat

Två nyper vila och en näve rätt musik

Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone, jag vet det. Det är inte det att jag inte vill spendera massa tid på att ösa ur mina tankar, för jag gillar ju det. Men det är väl snarare så att jag prioriterar annorlunda och kan göra det. Innan brukade jag blogga när jag blev för trött på att inte orka göra någonting. Det låter kanske konstigt, men det var verkligen så. Jag vilade och när jag var trött på att vila men fortfarande inte kunde förmå mig till att göra något vettigt så skrev jag ett blogginlägg. Men nuförtiden så gör jag antingen något vettigt eller så vilar jag helt. Mellanting känns bara onödigt. Jag tror jag uppskattar och förstår innebörden av att ”bara vara” mer än vad jag någonsin gjort. Och lät inte det som någon sorts reflektion/sammanfattning/slutsats från nåt skolarbete haha!?

Men vet ni vad hörrni!? Jag har till och med börjat meditera. Eller egentligen vet jag inte vad meditation innebär. Men ibland får jag för mig att bara ligga ner och andas till lugnande musik. Jag tänker iaf att det är meditation, att det är nåt sånt alla sånna duktiga människor gör när dem säger att de mediterar. Ja, nu har väl jag också gått och blivit en duktig hippie, haha! Eller ja, en äkta bohemian som min familj kallat mig sen länge. Men jag kan faktiskt till och med rekommendera det; när alla tankar, stress och måsten brakar i hela kroppen så är den där lugnande musiken faktiskt det enda som ger en svag kram till själen. Och det menar jag, även om jag i skrivande stund nästan själv lyfter sådär ifrågasättande på ena ögonbrynet.?

Egentligen är det där med musik lustigt. Aldrig skulle jag nånsin förr få för mig att lyssna på lugnande och tråkig musik. Jag har nästan sett det som slöseri av tid som bättre spenderas med att lyssna på bra musik, texter, melodier. Men faktum är att jag ibland aktivt väljer att lyssna på annan musik än vad jag egentligen vill höra på. Till exempel så kan jag ibland grotta ner mig fullständigt i Taylor Swifts gamla låtar. En vecka senare upptäcker jag att min sinnesstämning successivt har förändrats till det sämre. Om jag enbart lyssnar på rockig musik, ja då blir jag istället en frustrerad liten Alma. Man ska väl helt enkelt komma ihåg att det finns massvis med bra musik och miljarder artister och band som bidrar med ofantligt mycket musik som jag inte ens upptäckt, än. Och egentligen, varför begränsa sig och bara lyssna på ett fåtal? Varför aldrig lyssna på lugnande musik som man tror man inte får något ut av när man i självaste verket kan alla andra låtar man annars hade lyssnat på utan och innan?

Ta en kvart, lyssna på något du aldrig annars skulle få för dig att lyssna på och bara va.

Publicerat

En dörr som stängs skapar, exakt vad!??

Det var längesen jag freakade ur såhär om framtiden. När jag tog en fika med ett par vänner i förra veckan förklarade jag hur jag egentligen inte visste hur min höst skulle bli men att jag tar det hela med en klackspark, hur jag har några olika alternativ men känner lugn inför att inte veta vilken väg det blir. Egentligen handlar kanske just det tankesättet lite om att inte kunna tänka på framtiden, för om jag tillåter det, så finns det ju kanske viss risk att gå sönder… Men nu så har jag väl börjat göra det ändån. Inte gå sönder, haha. Men att tänka och reflektera.

Ett alternativ har hela tiden varit att fota elever och grupper till skolkataloger. Men häromdagen fick jag reda på från min chef att det troligtvis inte finns utrymme för mig att fota i höst. Företagets kontor är definitivt ett ställe jag kommer sakna, schyssta kollegor och så, men min hektiska höst håller inte med. Det känns liksom som att det är dags att komma vidare med livet, men vartdå? och hur?

Egentligen känner jag att det börjar bli dags att plugga nåt. Men samtidigt är jag så jävla rädd för att göra det. Om det blir fel med min utbildning, är jag en quitter då? Sen jag hoppade av från Malmö högskola har jag tänkt, ”om jag ska börja plugga nåt igen, så måste jag verkligen vara säker på det”. Men jag kommer ju för fan aldrig vara säker på nåt, och ska man inte bara våga slänga sig ut i det okända lite då och då, eller hela tiden? Om det blir fel, so what? Det är bara att börja om och hoppas det blir rätt nästa gång. Fast det där bara är ju inte så bara. Det där bara fylls ju upp av tankar, förväntningar, förhoppningar och eventuella besvikelser. Besvikelser jag inte vill hantera.

Nåt skolarbete

Jag är både glad och aningen bitter på mina gamla klassisar. Några av dem har roliga jobb på SVT(!) (svt, som bokstavligen alltid varit min drömarbetsplats). Några har till och med dubbla examens. Hade det kunnat vara jag? Vad hade hänt om jag inte hoppat av plugget? Hade det varit värt det? Hade jag haft livet under kontroll och varit lycklig då? Borde jag kanske fortsätta och gå klart mina två år så att jag åtminstone kan titulera mig som någonting? Alma, produktionsledare inom media? Att ha fullgjort något, inte gett upp. Kanske borde jag faktiskt det? Dock så var det då helt rätt att hoppa av. Jag borde kanske rentav hoppat av tidigare, det är ju den perioden som gett mig sjuka ”bad feels” bara av att tänka på plugg och det är ju kanske först nu som jag börjar komma över det och kan överväga att sätta mig i den bänken igen.

Nån skoluppgift

Sen så är det där med plugg en jävla djungel. Universitet, högskolor, yrkeshögskolor. Jaja, sista anmälningsdag till det mesta verkar vara den 15:e så ännu har jag ju ett gäng dar på mig. Haha! Vi får väl se om den där glödlampan som jag väntat på i år om vad fan man ska göra med sitt liv plötsligt skulle lysa upp. 😉

Egentligen är ju det viktigaste att komma ihåg att livet är fullt av möjligheter. En massa öppna dörrar. Eller nej, en massa stängda dörrar. Men ibland behöver vi öppna ögonen och öppna dörrarna själva. Att inte tänka ”nej det går inte”, utan försöka fokusera på lösningarna. Öppnar du dörren och det sen visar sig vara ett utedass istället för ett paradis, nämen stäng den igen då och öppna en annan eller skapa ditt paradis där i utedasset, hade inte det varit ballt?! Men nöj dig inte. Se dörrarna, se möjligheterna, se lösningarna. Kanske är det rentav dags att flytta till Peru? Helt ärligt. Varför inte?

Publicerat

Lycka ska mätas i välbefinnande väl?

Jag är smått imponerad av mig själv. I höstas steg jag upp halv fem/sex varje morgon, även helg. Hur klarade jag det? Hur fan stod jag ut? Imorse gick jag upp kl 06, skitjobbigt ju! Men jag klarade det, wihoo!

Jag drog hursomhelst till Helsingborg för att ta del av en föreläsning om stress för personer som driver eget. Dem flesta drev eget inom psykisk hälsa, och av dem i sin tur hade de flesta själva gått in i väggen vid något tillfälle. Inspirerande ändå hur man vänder det negativa ett positiva.

Men att sitta där och höra folks egna synpunkter och erfarenheter kändes lite jobbigt. För där satt jag, jag som är mitt i dem erfarenheterna, mitt i smeten. Det gav mig helt klart ett stresspåslag, varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Fast lite komiskt är det ju ändå; att gå på en föreläsning om att förebygga stress och så blir man stressad av ämnet, haha!

Men det var ju som tur var minst lika intressant som det var jobbigt. Jag känner på något vis ett större lugn inför stress nu. Ja, jag är egentligen full av tankar och jag kan omöjligt återge föreläsningen. Men jag kan dela med mig av en liten uppmaning:
Istället för att säga ”hur många mål gjorde du?” eller ”Vad du var duktig som…” Säg istället, ”Hur kändes det?” För det är väl det enda som spelar roll? Som Avicii, hur duktig som helst och en massa krav på sig från överallt, men om det inte känns bra så känns det ju inte bra. Och så enkelt är det faktiskt. Vi borde ställa känslo-orienterade frågor istället för målorienterade. Lycka ska mätas i vårt välbefinnande, inget annat. Om något inte känns bra, nä då ska man ju inte heller göra det.

Nu sitter jag på tåget mot ett vårigt Götlaburg, ska la bli noice! Ha en fin dag! ?

Publicerat

Vara tacksam.

Idag är jag inte tacksam över att jag kännt mig alldeles för paj hela veckan. Idag är jag inte tacksam över att vädret är trist. Idag är jag inte tacksam över att jag på något vis blivit av med alla bilder på min finaste gran nånsin.

Idag är jag däremot tacksam över att mammas säng är skön. Idag är jag tacksam över att mammas mat är god. Idag är jag tacksam över att jag inte är på helgläger, vilket planen var från början. Idag är jag tacksam över att det är helg och att jag ändå inte kan få tag på myndighetsfolk förrens på måndag. Idag är jag tacksam för karameller. Idag är jag tacksam för färgen:

Orange.
Så jävla snygg färg eller hur!?

Vad är du tacksam över?