Månad: juni 2019

Publicerat

Ge mig en plats på jorden, inte nödvändigtvis i solen <3

Jag är glad. Jag känner mig lite överallt just nu och jag vet inte riktigt vad detta inlägget kommer bli men det får vi se 🙂 Min utmattade själ har femtielva saker att göra. Men just nu vill jag skriva ett inlägg så det kommer jag att göra 🙂

Jag tror starkt på ett det bara finns ett fåtal ”goda” människor. Inte då menat att alla andra är onda. Bara att de genuint goda är få. Jag älskar goda människor. Jag är också en sån spirituell person som känner av folks energier, ganska skarpt. Jag brukar knappast springa runt och analysera eller aktivt tänka på folks energier. Men ibland slår det mig så jävla hårt hur negativa energier vissa har. Stackare. För jag blir sjuukt påverkad av dem. Hela min själ kan förändras av att träffa en person, både negativt och positivt. Men idag dök det upp en genuint god person på mitt fik. Fan vad jag älskar honom. Det är sånna som honom som gör att jag inte helt hatar män, bara lite. Haha!

Det var hursomhelst min gamla musiklärare, Ymer. Han var här i förra veckan också, men då hade jag inte tid att tjöta som idag. Det finns så mycket jag har att säga om denna människa. Men ord räcker helt enkelt inte till. Favvo-lärare i all ära, men framförallt rolig, halvt galen och sjukt snäll och omtänksam. De flesta lärare man haft skulle knappt höja på huvudet om man sprang på dem. Förståligt också ju. Men Ymer.. Vi skämtade till och med om att han skulle sätta ihop ett program och komma och spela på min café-avslutnings-tillställning (jag ska tydligen ha en sån också nu haha). I förra veckan när han var här och hälsade på, frågade han hur det gick med mitt gitarr-spelande. Faktum är att jag inte spelat på flera månader nu för att en sträng gått av och jag inte kommit till skott till att köpa en ny och byta. En knapp vecka senare är han tillbaka med en ny sträng, byter den, stämmer guran och sen spelar en sjukt fin låt ursprungligen av Eva Dahlgren, men hans version på En plats på jorden är ju bara SÅ mycket bättre <3

Intressant hur hela ens själ kan få ro av att en medelålders herre spelar och sjunger en trudelutt för en på ens gitarr. Haha! Jag satt verkligen där och njöt. Och tog ögonbilder. Tar ni sånna? Alltså ögonblicksbilder med ens egna ögon. Jag rekommenderar! Man blinkar lite hårdare som att man tar en faktisk bild med ögonen. Och det funkar faktiskt väldigt bra för att komma ihåg fina stunder. Men innan ni testar själva så vill jag varna om två saker: 1. Gör det inte till en daglig grej, utan enbart när något är extra fint. 2. Var försiktiga, alla saker som man tror man vill komma ihåg vill man i ett senare skede inte alls komma ihåg, men då är det försent. Bilden finns kvar i ögonlocken förevigt, radering fungerar alltså inte.

Så ja, mannen med 44(!) instrument (hans fru hjälpte till att räkna) var en av dagens få gäster. Och visst hade det gärna fått komma lite fler och visst finns det saker jag kan göra för att kanske få fler gäster. Men samtidigt slås jag ganska hårt av, hur fint allting kan vara trots att det finns femtielva saker för ens utmattade själ att göra.

Publicerat

Ointresserad och icke-exalterade människa.

Det är jag det. Idag träffade jag en kompis. Hon är en sån sjukt härlig människa, öppen och alltid ett leende på läpparna, positiv person. Hon är en sån person man kan prata ganska djupt med men som jag inte träffar jätteofta. Idag var första gången jag var hos henne, spännande att se hur hon bor och hennes hästar. Men plötsligt insåg jag att jag inte var jag. Att jag inte var helt närvarande. Inte så intresserad som jag brukar, borde eller vill känna mig. Mest standard-saker som kommer från munnen som att en del av sig själv knappt ens lyssnar. Jo, såklart jag lyssnar på vänner och ovänner och alla andra. Men det är som att en del av själen är borta. Jag vet ju att jag egentligen bryr mig och egentligen vill jag ju ställa följdfrågor om vad jag egentligen genuint undrar. Men idag var jag bara bäh. Typ.

Men jag känner igen den känslan. Tyvärr. Det var samma sak när jag tidigare i vår träffade en annan vän, också en sån man kan ha jävligt intressanta konversationer med. Men ur sig själv kommer ingenting. Man kan få en intressant fråga som man egentligen kan säga en massa saker om. Som hur det går med mitt fik. Man kan ju svara att jag i dagarna ska koka sylt och göra saft och all färgproblematik när jag målat eller hur regnet komplicerar eller hur mycket min mor hjälpt eller vad som helst annat. Finns ju hur mycket som helst man kan prata om. Men allt som kommer ur mig på den frågan är nuförtiden ”Ja, det går väl bra, ja” samtidigt som min hjärna nästan kollapsar av att försöka komma på något intressant att säga om det. Nä, att prata om sig själv är normalt inget jag tycker är superkul, och just nu verkar det knappt gå alls emellanåt. För istället är allt som kommer ur munnen frågor som jag redan vet svaren på och som jag ändå kommer glömma om två sekunder för att:

Mitt minne åter är kasst. Mitt korttidsminne har en tendens att glömma det mesta för tillfället. Som att glömma kvittot hemma när man ska lämna tillbaks skor, inte komma ihåg om man redan tagit schampoo när man duschar eller som idag, att glömma stänga av ugnen innan man drar iväg.

Det värsta av allt är ju nog ändå att jag vet exakt varför jag är off. Varför saker försvinner från hjärnan så fort det kommit dit. Varför jag inte är på tårna i konversationer. Varför jag känner mig ointresserad och icke-exalterad.

Inatt kom jag hem från en kul(!) tillställning halv 3 (och träffade min future soulmate, fast det kommer vi inte inse förrens om några år när tiden är rätt ni vet.. Haha! Nä skojar såklart, men det finns tydligen snygga människor i världen). Men istället för att gå och lägga mig som man ju normalt gör när man druckit och kommer hem från fest, nä då slog jag upp datorn och gjorde ett inlägg på sociala medier som jag velat göra under dagen men absolut inte hunnit. Och det är väl exakt det som är anledningen. Inte att jag kom hem sent, men det tankesättet. Att klockan är natt men ändå ska man hinna med saker innan sömn.

Men men, oroa er nu inte förihelvete.. Mitt fik startar om några dar. Det är klart det är stressigt inför öppningen. Men så småningom kan man ju förhoppningsvis komma in i lite rutiner och bli lite lugnare med att dagarna är lika varandra igen.

Ens sinnesstämning blir ju dock inte bättre av att man i stort sett bara lyssnar på halvledsna, fast skitbra svenska låtar. Ni vet som, Molly Sandens nya platta eller Veronica Maggios nya platta eller Hov1s nya platta. Eller helt enkelt kombination:

Det här blev visste ett lite långt inlägg, men det får ni stå ut med nu när jag inte hinner skriva lika många inlägg som jag brukade 🙂

Publicerat

Vad finns det mer för regler för våra sinnen?

Jag kände mig bara tvungen att dela med mig av en insikt jag fick alldeles precis. Och förlåt, för dethär är verkligen inget djupt som man förväntar sig när någon använder ordet ”insikt”. Men låten jag delade sist fortsätter gå på repeat, alltså det är nog i princip den endaste låten jag lyssnar på just nu. Och då försöker jag till och med tvinga mig att lyssna på annat. Det finns ju annan musik därute som också är bra, varför ska jag hålla på och begränsa mig till denna? Men det gör jag ju, men varför?

Så slog det mig. Det finns ju regler i allt, ni kanske kommer ihåg bildlektionerna där dem pratade om gyllene snittet och färgharmonier och sånt som tilltalar ögat? (Eller så är det bara jag som har koll på sånt för att jag gick Media på gymnasiet? Kul om man ändå lärt sig något från dem tre gymnasieåren haha!)
Eller så har ni kanske hört talas om kroppsliga regler, ni vet som att avståndet mellan en killes pekfinger och tumme ska va lika långt som… Haha jaja, skämt o sido. Men kroppen är liksom konst också uppbyggd av gyllene snitt. Det finns alltså uträknade exakta avstånd/proportioner man ska ha för att vara som mest tilltalande att titta på, eller med andra ord: snygg..

Hursomhelst! Det finns ju regler om vad som tilltalar örat precis som det finns regler om vad som tilltalar ögat. Nu är jag ju inte världens mest kompetenta musiksnille så om du kan musik-teorier bättre, säg till! Men musik är ofta uppbyggt på fjärdedels-takt, fjärdedelar. Om du tänker en standard-vers från en låt så har den ju ganska ofta fyra rader. Slump? nej. Våra öron behöver förändring annars tröttnar vi, och efter fyra upprepningar gör vi nog det. Men alldeles för ofta nöjer sig musikproducenter och musiker sig med texten, melodimässigt skiljer sig ofta versen inte jättemycket från bryggan. Och jag vet inte hur många gånger jag inte gillat en låt för att den inte ändrar sig tillräckligt eller för att den bara fortsätter att upprepa sig. Det är säkert därför jag bara gillar viss house-musik. Men just denhär låten har ju ganska tydliga tempo- och melodiskillnader genom låten. Och exakt hur många gånger går en slinga i låten innan formen förändras? 4 gånger. Och eftersom jag älskar alla typ ”faser” från just den här låten så blir jag aldrig besviken när det byter och jag hinner inte heller bli uttråkad av det nuvarande.

Och med detta sagt, är det inte exakt på grund av detta som Freddie Mercury och Queen blev så stora? Deras musik gick hem, just på grund av att den ändrades mycket. Tänk på bohemian rhapsody liksom, stora, många men bra förändringar genom hela låten som gör att trots att den är lång som fan så tröttnar man inte på samma sätt som om en annan låt hade pågått i 7(?) minuter. Eller Avicii! House-musik bygger ofta bara upp till ett beatdrop men det sker så succesivt att man(eller jag) hinner tröttna. Men Avicii var en mästare på att göra snygga house-låtar. Och ni vet låtar som upprepar refrängen femtielva gånger i slutet. Men varför liksom? Jag brukar gå vidare till nästa låt direkt haha 🙂

Men det är såklart komplicerat för musiker att genomföra de bästa låtarna. Övergången mellan vers till brygga till refräng osv ska ju inte heller låta alldeles för onaturlig och desto mindre skillnad man gör mellan låtens stadier, ju enklare är det att få ihop produktionsmässigt. Antar jag. Så det är väl förklaringen till varför jag inte faller handlöst för alla låtar jag hör. Jag gillar helt enkelt markanta ändringar i låtar, med najs beat och släng in lite gitarr-riff också så är du min <3 😉 (sen får ju gärna texten sticka ut en gnutta också såklart)

Ojojoj, jag hade ju bara tänkt att skriva ett snabbt litet inlägg om hur bra låten är igen och sen nämna lite om onsdagens foto-uppdrag i Båstad (Studenten). Men jag fick visst lite feeling, tycker konstens alla regler är sjukt intressant. Men kom ihåg, regler är ju också till för att brytas. Här kommer hursomhelst låten igen för den är ju så himla himla bra haha 😀 <3

Publicerat

Gitarr med dansbeats <3

Jag tänkte rensa hjärnan med lite najs musik såhär innan läggdags. Ibland gillar jag att lyssna på musik innan jag somnar, oftast brukar det dock bli lugna fast bra låtar från spotify eller möjligtvis såndär lugnande musik utan text. (Fast om jag råkar somna mitt på dan så kan ni ger er sjutton på att radion står igång på högsta volym haha!)

Men ikväll satte jag iaf igång nån halvlugn låt på youtube. Och ni vet hur Youtube tror dem kan läsa tankar och veta vad man vill lyssna på? För en gångs skull så lyckades dem faktiskt jävligt bra. Ja, det ena ledde hursomhelst till det andra och plötsligt dyker denna låten upp. Och blev jag halvt kär i den? Ja det blev jag. Så nu har låten redan gått på repeat 10-20 gånger (minst!) och här sitter jag, förvirrad över hur man formulerar meningar medans ens trötta huvud bara dansar i takt till låtens härliga gitarr-beat. Men helt ärligt, är det bara jag eller är det något speciellt med sånna här grooviga gitarrlåtar? <3

Godnatt! 🙂

Publicerat

Min vår var inte min vår eller har jag kanske redan haft min sista vår som jag känner igen den?

16 april i Graz 2018. Det var i ett av dessa oväderna och solstormarna som min gamla mobil blev vattenskadad och dog.

Eftersom jag spenderade hela förra våren i Österrike så missade jag ALLT här hemma. Det är liksom mycket jag sett fram emot sen dess. Påsken i Graz var ju långt ifrån ensam och dålig men man kan ju ändå se fram emot våren här på hemmaplan. Och just därför känns det kanske lite vemodigt att påsken inte varit ett dugg som den brukar. Familjen letade påskägg utan mig, jag var ju på läger. Min syster tvingade iofs mig att leta upp mitt ägg direkt när jag kom hem till Bjäre på påskdagens kväll. Men det är svårt att njuta av att leta upp sitt ägg i mörke, kyla och när allt man egentligen borde göra är att sova.

En annan påsktradition är att vi brukar binda ägg hos farmor och farfar, på gammalt, bästa och hardcore vis såklart. Alltså vi binder lökskal, gräs och blommor runt ägg som sedan kokas i vatten blandat med ännu mer lökskal. Det blir coolt. Men i år blev det inte av, farmor och farfar var för sjuka och om det hade blivit av hade jag ju ändå inte varit hemma.. Påskens tredje kännetecken är konstrundan. Vår familj (läs kvinnorna i min familj) brukar alltid köra runt och kolla på konst, jag och syrran brukar minska åldersgenomsnittet ganska rejält haha! Men i år har jag faktiskt inte åkt eller kollat på någons konst alls, det har liksom bara inte blivit av.

Det allra största vårtecknet är ju dock fortfarande föräldrarnas kosläpp, som jag ju också missade förra året. Även det missade jag i år, när jag fick reda på det hade jag redan bokat upp mig för att åka till Liseberg med resten av CISV Sweden som ju visserligen också är lite av en tradition för mig 🙂


  • Fast lite lite lite lite vår har jag väl kanske ändå fått…. 🙂

Så ja, det känns lite konstigt. Som jag sett fram emot denna våren hela året, men nu när det är första juni och officiellt sommar så har våren inte varit ett dugg som den brukar eller alls som jag förväntade mig. Fort har den gått dock, och samtidigt väldigt långsamt på nåt vis. Sommaren kommer väl bli konstig den också, oviss men framförallt spännande och inget i stil med vad den tidigare varit. Och sen kommer hösten plötsligt som ett skott, och på första gången på relativt länge så vet jag inte vad jag ska göra då heller. De senaste åren har höstens skolkataloger varit årets enda fastaste punkt haha.. Men nu känns det som alla dem där temporära grejerna börjar ta slut, kanske dags att välja karriärval? Men hur tråkigt och mainstream är inte det!? Aja, jag kan kanske skjuta på det liiiite till och backpacka i Europa i höst hmmm 😉 Och sen är det vinter och sen är det plötsligt vår igen och då ska jag minsann njuta av denna årstiden på riktigt 🙂

Men jag funderar, betyder faktumet att ingenting känns som det brukar att jag håller på att bli vuxen? Ja, livet förändras ju ständigt och varje dag blir man ju en dag äldre. Men hur många dar har jag kvar innan jag måste släppa taget om barndomen? Måste man släppa taget om den? Har jag kanske släppt taget om den redan men inte riktigt förstått hur den här andra världen fungerar? Finns det en handbok i hur man växer upp? Fast om det finns en så kan vi väl elda upp den direkt, jag vill uppfinna min egna lilla handbok, liksom du kanske redan skapat den perfekta för dig själv?