Vardagsproblematik – Livet Enligt Alma

23 november, 201923 november, 2019

Ärlighet/öppenhet vs Integritet

Först och främst för de som inte vet vad stories på sociala medier är: Stories kan bestå av, bilder, text, frågor, taggningar, länkar, musik, videor osv. Dessa ligger uppe i 24h för folket att kolla på. Det finns stories både på Snapchat som var först med det, instagram, whatsapp och numera även Facebook. Även om det inte riktigt slagit igenom på whatsapp eller Facebook i min krets.

Men hur mycket ska man visa världen av sig själv då? Ska man dela med sig av allt? Visa detaljer? Våga vara pinsam? Eller ska man behålla sitt liv för dem som verkligen bara bryr sig tillräckligt för att fråga?

Jag brukade tidigare lägga upp stories på snapchat. Det slutade jag egentligen med ganska tvärt för att jag insåg att snapchat var skit (gjorde till och med ett inlägg om det i våras haha). Men sen har jag inte riktigt börjat att lägga upp stories på instagram. Och den anledningen handlar väl egentligen om integritet.

För mig betyder det egentligen att kunna vara privat. Att hela världen inte behöver veta allt. Att vara distanserad om man vill det. Jag menar, hela mitt förra inlägg handlade ju om att jag inte tänker vara ärlig med mina hemligheter samtidigt som jag vill att andra ska vara ärliga mot mig.. Och det är väl lite samma princip nu. Jag känner mig otrygg av att dela med mig av saker men kollar gärna på andras stories.

Sen finns det ju de personer som delar med sig av ALLT på sina stories på Snapchat och Insta. Ni vet, när man bara klickar snabbt för att komma vidare till nästa person. Och egentligen, så är det väldigt ofta man kollar på demdära storiesarna och där inte är något som är intressant. Waste of time. Vill jag verkligen bidra till andras waste of time?

Samtidigt känner jag att det är svårt att hänga med i folks liv när de inte är aktiva på sociala medier. Visst, såklart man frågar hur det är med folk. Men bara för att jag inte frågar betyder det verkligen inte att jag inte bryr mig. Det är liksom bara tidskrävande att fråga femtielva personer hur det är med dem.

Så samtidigt som jag vill att folk ska hänga med i mitt liv, vill jag också inte att de behöver veta allt. Och samtidigt som jag inte vill ha något att dölja, så kan jag ibland känna mig otrygg i att dela med mig av saker.

Men vilken tur att man bor i Landet Lagom då? För det måste väl finnas en Lagom gräns någonstans? Att dela med sig lagom mycket. Man behöver kanske inte dela med sig av allt, och man behöver kanske inte heller aldrig dela med sig alls?

Så hur börjar man vara aktiv på sociala medier? Ja, jag började faktiskt imorse. Fast då hade jag inte bestämt mig och då ville jag bara checka läget. Men jag började. På enklaste sättet. Jag frågade helt enkelt om jag skulle börja eller om stories bara är trams:

100% ja änsålänge. De 8% är jag själv som tydligen räknats som två röster hahah
Ett av svaren: ”I share things that make me happy n u can use close friends for things that are + private”

15 november, 201915 november, 2019

Hemligheter vs Ärligheter

Har tappat räkningen på hur många gånger jag försökt ta mig an detta ämne nu. Blir aldrig nöjd eller så fastnar jag nånstans på vägen. Egentligen är anledningen till det jättesimpel:

Hur pratar man om hemligheter, utan att berätta hemligheter? Och hur pratar man om ärlighet, utan att vara ärlig?

Jag är en person som har svårt för hemligheter och lögner. Jag känner mig nästan immun mot lögner och värderar ärlighet högst på listan. Det är ärliga personer jag gillar. Enkla. Man får vara komplicerad på tusen olika sätt, så länge man är enkel i kommunikation, så länge man säger vad man tänker. Jag tycker ofta att den där undringen om varför någon beter sig på ett visst sätt eller varför någon är ledsen eller till och med varför man blir lämnad är fullständigt onödig. Bara säg som det är. Säg anledningen och sanningen istället så kan man åtminstone hantera det utifrån vad det är. Jag slipper liksom gärna gå igenom ett dussin olika förklaringar eller scenarion som man hittar på utifrån egen kreativitet.

Men, så kommer vi till den faktiska poängen i detta inlägg. För visst kan jag ha en massa åsikter om ärlighet och att man alltid ska säga som det är. Men är det verkligen så enkelt? Är jag ens en ärlig person själv? För just nu känner jag mig som allt annat än ärlig. Ja det har faktiskt känts så ett tag nu. Att jag springer runt och undviker sanning hela tiden. Omringad av ”hemligheter”. Hemligheter som inte ens behöver vara hemligheter. Utan bara saker man undviker att säga. Saker man är rädd ska blåsa upp ting. Saker som folk överdriver om. Saker som andra tror att andra ska reagera negativt mot. Saker som jag inte får berätta. Saker jag lovat att själv inte erkänna. Saker som gör mig själv till en usel medmänniska, oavsett om jag delar med mig eller inte.

Och egentligen är anledningen till det här dilemmat enkel; för mycket att hantera, reflektera över och bestämma kring. Egentligen borde jag skriva upp en lång lista på alla hemligheter och rangordna dem utifrån hemlighetsgrad och riskfaktor ifall att fel person får reda på fel sak. Göra ett diagram. Sen avslöja rätt saker för rätt personer. Men vem fan orkar göra diagram? Eller snarare, om jag hade haft tid till det, så hade jag gjort något annat på den tiden. Nä, istället tänker jag behålla alla hemligheter som ”top secret information” tillsvidare och inte säga nåt till nån. Det är kanske inte det rätta, men det är det enkla.

Jag har ju liksom redan sprungit runt och undvikit att berätta sanningar ett tag, så jag kan väl ljuga lite till? För det folk inte vet, dör folk inte av? Men sanningen tenderar att komma ut till slut ändå? Och vem ska den då komma ifrån? Och hur rättfärdigar man det faktum att man inte berättat hela sanningen tidigare? Hur återfår man ett förtroende? Hur avslöjar man sina lögner? Hur ställer man saker tillrätta när man liksom redan sprungit runt och varit falsk själv? Och om man konstant låter bli att vara fullständigt ärlig, om man aldrig berättar någon hemlighet, är då inte det samma sak som att inte låta någon ”in på skinnet?” Att inte låta sina medmänniskor lära känna den man faktiskt är? Att vara falsk. Är falska personer falska för att de bär runt på för många hemligheter?

Oavsett om jag varit ärlig eller inte så är det ju irriterande att upptäcka negativa sidor om sig själv. Att inte vara den man tror man är. Att helhjärtat tro att man är en klok individ som kan skilja på rätt och fel. Eller ja, rätt och fel vill jag ju fortfarande tro att jag kan skilja på. Jag gör bara ingen skillnad på det i praktiken. Lever inte som jag lär.

16 juni, 201916 juni, 2019

Ointresserad och icke-exalterade människa.

Det är jag det. Idag träffade jag en kompis. Hon är en sån sjukt härlig människa, öppen och alltid ett leende på läpparna, positiv person. Hon är en sån person man kan prata ganska djupt med men som jag inte träffar jätteofta. Idag var första gången jag var hos henne, spännande att se hur hon bor och hennes hästar. Men plötsligt insåg jag att jag inte var jag. Att jag inte var helt närvarande. Inte så intresserad som jag brukar, borde eller vill känna mig. Mest standard-saker som kommer från munnen som att en del av sig själv knappt ens lyssnar. Jo, såklart jag lyssnar på vänner och ovänner och alla andra. Men det är som att en del av själen är borta. Jag vet ju att jag egentligen bryr mig och egentligen vill jag ju ställa följdfrågor om vad jag egentligen genuint undrar. Men idag var jag bara bäh. Typ.

Men jag känner igen den känslan. Tyvärr. Det var samma sak när jag tidigare i vår träffade en annan vän, också en sån man kan ha jävligt intressanta konversationer med. Men ur sig själv kommer ingenting. Man kan få en intressant fråga som man egentligen kan säga en massa saker om. Som hur det går med mitt fik. Man kan ju svara att jag i dagarna ska koka sylt och göra saft och all färgproblematik när jag målat eller hur regnet komplicerar eller hur mycket min mor hjälpt eller vad som helst annat. Finns ju hur mycket som helst man kan prata om. Men allt som kommer ur mig på den frågan är nuförtiden ”Ja, det går väl bra, ja” samtidigt som min hjärna nästan kollapsar av att försöka komma på något intressant att säga om det. Nä, att prata om sig själv är normalt inget jag tycker är superkul, och just nu verkar det knappt gå alls emellanåt. För istället är allt som kommer ur munnen frågor som jag redan vet svaren på och som jag ändå kommer glömma om två sekunder för att:

Mitt minne åter är kasst. Mitt korttidsminne har en tendens att glömma det mesta för tillfället. Som att glömma kvittot hemma när man ska lämna tillbaks skor, inte komma ihåg om man redan tagit schampoo när man duschar eller som idag, att glömma stänga av ugnen innan man drar iväg.

Det värsta av allt är ju nog ändå att jag vet exakt varför jag är off. Varför saker försvinner från hjärnan så fort det kommit dit. Varför jag inte är på tårna i konversationer. Varför jag känner mig ointresserad och icke-exalterad.

Inatt kom jag hem från en kul(!) tillställning halv 3 (och träffade min future soulmate, fast det kommer vi inte inse förrens om några år när tiden är rätt ni vet.. Haha! Nä skojar såklart, men det finns tydligen snygga människor i världen). Men istället för att gå och lägga mig som man ju normalt gör när man druckit och kommer hem från fest, nä då slog jag upp datorn och gjorde ett inlägg på sociala medier som jag velat göra under dagen men absolut inte hunnit. Och det är väl exakt det som är anledningen. Inte att jag kom hem sent, men det tankesättet. Att klockan är natt men ändå ska man hinna med saker innan sömn.

Men men, oroa er nu inte förihelvete.. Mitt fik startar om några dar. Det är klart det är stressigt inför öppningen. Men så småningom kan man ju förhoppningsvis komma in i lite rutiner och bli lite lugnare med att dagarna är lika varandra igen.

Ens sinnesstämning blir ju dock inte bättre av att man i stort sett bara lyssnar på halvledsna, fast skitbra svenska låtar. Ni vet som, Molly Sandens nya platta eller Veronica Maggios nya platta eller Hov1s nya platta. Eller helt enkelt kombination:

Det här blev visste ett lite långt inlägg, men det får ni stå ut med nu när jag inte hinner skriva lika många inlägg som jag brukade 🙂

1 juni, 20191 juni, 2019

Min vår var inte min vår eller har jag kanske redan haft min sista vår som jag känner igen den?

16 april i Graz 2018. Det var i ett av dessa oväderna och solstormarna som min gamla mobil blev vattenskadad och dog.

Eftersom jag spenderade hela förra våren i Österrike så missade jag ALLT här hemma. Det är liksom mycket jag sett fram emot sen dess. Påsken i Graz var ju långt ifrån ensam och dålig men man kan ju ändå se fram emot våren här på hemmaplan. Och just därför känns det kanske lite vemodigt att påsken inte varit ett dugg som den brukar. Familjen letade påskägg utan mig, jag var ju på läger. Min syster tvingade iofs mig att leta upp mitt ägg direkt när jag kom hem till Bjäre på påskdagens kväll. Men det är svårt att njuta av att leta upp sitt ägg i mörke, kyla och när allt man egentligen borde göra är att sova.

En annan påsktradition är att vi brukar binda ägg hos farmor och farfar, på gammalt, bästa och hardcore vis såklart. Alltså vi binder lökskal, gräs och blommor runt ägg som sedan kokas i vatten blandat med ännu mer lökskal. Det blir coolt. Men i år blev det inte av, farmor och farfar var för sjuka och om det hade blivit av hade jag ju ändå inte varit hemma.. Påskens tredje kännetecken är konstrundan. Vår familj (läs kvinnorna i min familj) brukar alltid köra runt och kolla på konst, jag och syrran brukar minska åldersgenomsnittet ganska rejält haha! Men i år har jag faktiskt inte åkt eller kollat på någons konst alls, det har liksom bara inte blivit av.

Det allra största vårtecknet är ju dock fortfarande föräldrarnas kosläpp, som jag ju också missade förra året. Även det missade jag i år, när jag fick reda på det hade jag redan bokat upp mig för att åka till Liseberg med resten av CISV Sweden som ju visserligen också är lite av en tradition för mig 🙂

Fast lite lite lite lite vår har jag väl kanske ändå fått…. 🙂

Så ja, det känns lite konstigt. Som jag sett fram emot denna våren hela året, men nu när det är första juni och officiellt sommar så har våren inte varit ett dugg som den brukar eller alls som jag förväntade mig. Fort har den gått dock, och samtidigt väldigt långsamt på nåt vis. Sommaren kommer väl bli konstig den också, oviss men framförallt spännande och inget i stil med vad den tidigare varit. Och sen kommer hösten plötsligt som ett skott, och på första gången på relativt länge så vet jag inte vad jag ska göra då heller. De senaste åren har höstens skolkataloger varit årets enda fastaste punkt haha.. Men nu känns det som alla dem där temporära grejerna börjar ta slut, kanske dags att välja karriärval? Men hur tråkigt och mainstream är inte det!? Aja, jag kan kanske skjuta på det liiiite till och backpacka i Europa i höst hmmm 😉 Och sen är det vinter och sen är det plötsligt vår igen och då ska jag minsann njuta av denna årstiden på riktigt 🙂

Men jag funderar, betyder faktumet att ingenting känns som det brukar att jag håller på att bli vuxen? Ja, livet förändras ju ständigt och varje dag blir man ju en dag äldre. Men hur många dar har jag kvar innan jag måste släppa taget om barndomen? Måste man släppa taget om den? Har jag kanske släppt taget om den redan men inte riktigt förstått hur den här andra världen fungerar? Finns det en handbok i hur man växer upp? Fast om det finns en så kan vi väl elda upp den direkt, jag vill uppfinna min egna lilla handbok, liksom du kanske redan skapat den perfekta för dig själv?