Nostalgi

Ledare Step-up Stockholm, 2016, 19 år

Det blev visst ett tidsinställt inlägg nu när jag är iväg. Ingen aning hur det är med mig när ni läser detta. Man vet ju liksom inte. Allt är kanske kaos och jag bara vill hem. Jag kommer ihåg när jag var ledare i Stockholm, hur jag tröstade fyra personer inom loppet av en anda dag. En stab, en annan ledare, en av mina egna delegater och slutligen mig själv. I stort sett så var alla ledare bortskämda som fan och deras ungdomar likaså. Men jag hade en sjukt bra erfarenhet, jag hade verkligen bästa delegationen som jag förövrigt bara hade träffat en gång innan. Jag hade fått uppdraget först fyra veckor tidigare och var egentligen för ung för att vara ledare och mina barn bodde liksom i Jönköping.. Så visst, det hade kunnat gå galet. Men dem var fantastiska och gjorde verkligen det lägret!

Omg. Thug Life. Mitt hår. Vem är jag hahahah!!!!!
Seminarieläger Portugal 2015, 18 år

Jag har inte jättemycket mer att säga än att mitt hår verkligen är on point. Jag kommer ihåg det som najs iaf. Vi hade grymma aktiviteter och också en grym tid efter lägret när dem flesta av oss stannade kvar några dar extra på nåt sjukt dåligt hotell. Men det är sekretessbelagt, haha!

Ett halvt Interchange med Österrike, 2017, 20 år

Tjejen i mitten är alltså Anja som målat allting jag har på väggen bakom sängen. Det är också hos henne jag bodde hela förra våren. Oh! Nu kom jag och tänka på ett sjukt kul minne!! Hon och jag var på upzone i Ängelholm och åkte ziplines och sånt. På sista hindret ska man hoppa ner och låta en lina fånga en innan man landar på marken. Jag hoppade ner först, men sen vågade inte Anja… Det slutade till sist med att hon hängde och höll kvar i avsatsen med händerna. Ni vet som att hålla kvar sig i en trampolin på ett badhus på typ 10 meter. Ja, jag kan ju omöjligt återge hur jävla roligt det var att se, men hon kom ju ner till slut åtminstone!

Ledare Step-Up Guatemala, 2017-2018 21 år

Min fantastiska delegation. Knepigt att få dessa att koncentrera sig, men så flummade ju också jag iväg lika mycket som dem när vi hade våra delegation times. Roligt. Det här lägret var egentligen ganska kaosigt för mig. Vi bodde på nån sorts fancy resort, coolt javisst, men inte så praktiskt för ett läger. Inget aktivitetsrum, inget ledarrum och svinkallt och ljudligt ställe.. Och sen så verkade staben vara oense om saker och ting, och alldeles för många pratade ständigt spanska.. urgh.. Men det var faktiskt där jag träffade min tyska Emma som jag fortfarande är skitnära och träffat flera gånger sen dess. Jag har också haft reunions med den italienska, finska och brasilianska ledaren och det känns bara som en tidsfråga tills vi ses igen. <3

Det var allt för denna gången, får dela med mig av fler läger och historier nån annan gång 🙂

Varför bygga mur när man kan bjuda på fika?

Ja jag gick där. I Berlin. Bredvid muren som en gång i tiden höll isär östra från västra sidan. Jag gick där och blev tårögd, ja nu är jag ju iofs världens känslosammaste brud, tro’t eller ej. Men jag gick där och tänkte på hur folk hade försökt fly över och hur folk splittrades inom sina familjer. Samtidigt insåg jag att jag hade noll koll på den här muren rent historiskt. Men nu har jag gjort åttans tyska-läxa. ? Jag har tagit det bästa från wikipedia-artiklen, najs va! Men om du hellre vill veta allt så kan du läsa den här,  eller om du inte bryr dig så kan du hoppa ner ett par stycken och fortsätta läsa. I’m nice like that. ?

Östsidan styrdes alltså genom Sovjets kommunism och Västberlin var mer öppet och inspirerat av västvärlden. Östsidan hade världens största problem med att folk ville fly därifrån, över till väst. Men istället för att göra det logiska, en enkätundersökning om varför folk ville dra som man lär sig i skolan så satte man upp en stor fet mur och tvingade folk att stanna och följa dem där strikta reglerna.

Men folk försökte ju fly över ändå. Vissa försökte gräva gångar mellan hus under muren. Någon tog sig över via en vajer som hen skjutit över med pilbåge. Vissa smugglades in genom specialbyggda bilar och någon åkte över med luftballong. Kreativa lösningar ju! Fast det var också många som dog i försök. Intressant att av de runt 5000 som lyckades fly över var runt 500 gränsvakter själva. Snacka om att inte ha ett arbete man brinner för liksom!

Muren stod 1961-1989 då den egentligen raserades av misstag/missförstånd. En ny lag om att man fick hälsa på någon på västsidan med tillstånd skulle trädas i kraft. Nån snubbe höll en presskonferens och råkade säga att lagen skulle börja gälla direkt (fast han visste egentligen inte). Och sen glömde medier att informera om att man var tvungen att ansöka om tillstånd först. Så folk begav ju sig till muren, från båda sidorna. Och där stod gränsvakterna utan några tydliga direktiv och pressen bland folket blev ständigt större. Så tillslut öppnade man dörrarna och folk från öst strömmade över och då var det försent att göra något.

Det ligger alltså väldigt mycket historia i Berlins mur. Men jag tycker det är så fint på nåt sätt. Berlin har behållit delar av muren och även gjort märken i asfalten osv där den brukade gå, man har gjort cykelbana där vakterna brukade köra. East side gallery som en del av muren kallas (där jag var), där har man låtit konstnärer måla. Dem utnyttjar liksom verkligen historien, försöker vända det till något positivt, som en ständig påminnelse om vad muren innebar och hur den splittrade folk och hur det inte får hända igen.

Och det var väl det som väckte känslor när jag gick där. Att se konstnärernas budskap och synvinklar, men även andra turisters reaktioner. Turister hade alltså själv skrivit med blyerts och tusch osv ”Spread love always” ”Imagine all the people” (Beatles-låttext) ”love is all around” osv. Nä, det var mäktigt! Som fan. Att gå nära och känna energin från alla som stått där jag stod och tänkt mina tankar innan mig. Som till exempel tankar om dendär Drumpf (kolla på dethär från last night tonight med Jamie Oliver,  för att förstå varför jag skriver Drumpf)

Men helt ärligt, varför kan inte bara världen och länder dra lärdom från varandra. Hallå USA. Vad i helvete ska ni bygga en mur mot Mexico för?? Ta en fika istället, Du verkar behöva det, Du bittra, maktgalna land.
Men igen, mäktigt när man ser sina egna tankar nerskrivna av andra. Och det, det ger en ju en gnutta hopp om framtiden.

Är det socialt acceptabelt för mig att va finne?

Medans folk generellt brukar vilja åka till USA eller Australien har det för mig alltid varit Island eller Finland (bilder därifrån). Island har ju sin natur men Finland är lite av ett större mysterium. Troligtvis handlar det väl om att vi delar mycket historia, men Finland låter och fungerar helt annorlunda, på många vis bättre än Sverige, om man får säga så. Haha! Men faktum är att det inte bara är landet jag gillar. Av dem finskar jag träffat så har jag gillat typ 100% och även de svenskfinska vänner jag har, har jag liksom alltid fått en känsla av tillit ifrån.

För en månad sen delade en gammal finsk kompis en artikel från bbc. Ni vet hur svenskar ibland uppfattas som kalla? Att vi står 10 meter från varandra när vi väntar på bussen? Att vi inte småpratar? Ja, jag är verkligen urusel på att småprata, verkligen. Egentligen så borde jag dra till en plats där alla är überöppna. Eller. ELLER!! Så borde jag kanske dra till en plats där folk pratar ännu mindre. Så att jag slipper tycka jag är konstig som inte gillar att, ja prata.

FÖR gissa vad dendär artikeln från bbc handlade om!!? ”How the finnish survive without small talk”. För även om vi i Sverige generellt(!) kan vara sjukt stela så är nog Finland ändå några snäpp ”värre”. Jag kände igen mig väldigt mycket i artikeln iaf. Att det ofta inte handlar om att inte vilja prata, utan snarare att inte veta hur eller vad man ska säga eller ännu snarare; Viljan att ha meningsfulla konversationer snarare än onödigt småprat. För helt ärligt, vem fan bryr sig om att vädret är fint? Nä, sånna konversationer ger ingen någonting (förutom om du är lantbrukare som mina föräldrar då förstås). Och när folk säger ”What’s up?” eller ”Läget?”, då vet vi ju alla svaret: ”Det är fint, själv?” ”Jodå, det rullar på”. Och jag hatar mingel-sammanhang, man ska prata ytligt och med flera. Jag förstår verkligen inte hur man gör, jag brukar ärligt springa iväg och gömma mig haha.. För mig känns det som att folk låtsas bry sig, som att det finns regler jag inte förstår mig på. Regler för vad som är socialt acceptabelt. Regler som ger en social ångest. För mig, och finnarna handlar inte småprat om att genuint bry sig, jag har ingen jävla aning om vad småprat är bra för. Men let me know om du fattar grejen själv!!

Däremot tror jag det är viktigt att finnas där för varandra. Att om du ser en uppgiven tös på en bänk, sätt dig ner och berätta något om dig själv vetja! För det hände mig, och det förändrade verkligen min dag, och hoppet om mänskligheten. Jag var i Tallin och hade verkligen försökt leta upp mötesplatsen där jag skulle träffa en finsk kompis. Till slut var jag bara så frustrerad, irriterad och uppgiven att jag satte mig ner på en bänk. Egentligen ville jag ju bara sitta där och sura för mig själv, men det struntade en 94-årig kvinna fullständigt i. Hon kunde varken svenska, tyska eller engelska, men med friska rörelser och hennes vilja att kommunicera gjorde hon mig snabbt på bra humör igen. När min kompis dök upp 5 min senare rusade jag ifrån min väska som ingenting. Den 94-åriga tanten hade inte bara gjort min dag utan också vunnit min fulla tillit, trots att vi bara kunde förstå varandra genom rörelser. Tänka sig att en främling kan påverka en så. Och det betyder ju också att vi själva kan påverka andra främlingar och förgylla en annans dag. Och det finns inga ursäkter såsom språkbarriärer eller ursprung eller ålder. En uppgiven främling är en uppgiven medmänniska och kanske blivande vän, vem vet?

Jag tror vi borde strunta i alla regler, strunta i vad som är socialt acceptabelt. Och lyssna mer på hjärtat och ta hand om varandra mer. För visst är det dem intressanta konversationerna vi bryr oss om? Det är ju dem som får oss att ifrågasätta och lära oss av varandra och utveckla oss själva. Låt oss då våga hoppa direkt till dem frågorna? Och låt oss våga invadera varandras personal space och vara det bästa under någon annans dag? Mäktigt att kunna va det, va?

Ps. Idag är det tydligen Sverigefinnarnas dag 😀

Berlin i bilder

Ja de va en sjuhelvetes resa. Men kul ändå på nåt sätt. Vi körde hemifrån kl. 18 och eftersom jag körde större delen och inte sov som min bror, så var det inte alls svårt att somna i bilen kl.04 när vi väl kom fram. Trots att det var minus utomhus. Jag kommer antagligen inte bila så igen, mitt miljöhjärta har dåligt samvete. Men det var en kul grej liksom, nu kan man kryssa det från ”livslistan” haha! Kan ju också tillägga att vi nästan körde dieselstopp, bro-bizzen funkade inte så vi fick vänta på personal vid varje bro, vi tog det långa hållet om hela Danmark (brors val), jag hade glömt mina pengar hemma och trots att vi hade bagaget fullt (av alkohol) så struntade den danska gränspolisen fullständigt i oss, däremot fick jag blåsa vid svenska gränsen…

Och ja, jag kan väl säga att jag gillar stan nu. Men Berlin fick verkligen kämpa för att övertala mig, och jag själv fick verkligen säga till mig själv att nollställa. För det är så, att när alla gillar eller gör något, då blir jag automatiskt anti. Vill liksom tänka själv och inte tycka eller göra som alla andra. Och när alla säger hur mycket dem älskar Berlin ger det mig skyhöga förväntningar samtidigt som jag blir skeptisk. Jag hade säkert totalälskat stan om jag upplevt den som barn istället. Men som sagt, det är en fin stad med all konst och det kulturella osv. Och jag kommer definitivt åka tillbaks i höst när min kompis flyttar dit! 😀

Nog om allt, här är resan i bilder, både från mobil och kamera.
Kommer troligtvis ett separat inlägg om muren senare så fler bilder då hehe 🙂