4h05

Så lång tid tar det mellan hem och hem-hem. Dörr till dörr. Jönköping till Bjäre.

Tentorna är klara för denna gången och jag ser mig själv nu som ledig till måndag. Det ska bli sååå najs! Att äntligen träffa bäbisar och katter.
Men. Vägen dit är ju inte den roligaste. ”Det finns ingen internetanslutning”, säger spotify. Från nån granne på tåget hör jag, ”GPS signal lost”. Om det finns någon mer på tåget vet jag inte ens. I skrivande stund befinner jag mig på tåget någonstans i de småländska skogarna. Här finns ingen uppkoppling oavsett om man har tillgång till internet eller ej och knappt någon att prata med om man nu hade känt för det heller. På det sättet är Skåne bäst. Där finns det tillochmed öppet internet på Pågatågen.

Vad gjorde man förr? Hur fick man timmar av resande trevligare? Dem var kanske sociala jävlar och hade kanske energi över till att lyssna på varandras historier. Guud, det har inte jag. Eller så reste de kanske inte i samma utsträckning då? Man höll sig till sin lilla by och hoppades på att det inte skulle bli alltför mycket inavel när man parade sig med grannen. Varje tid har väl sina problem. Och här sitter jag på tåget i fyra timmar med mina. 🙂

Resetips som inte kräver internet, någon?

Är jag grisen i säcken?

Vissa av oss älskar intensiva människor och andra ogillar dem skarpt. Jag gillar väl dem, egentligen. Men man kan ju få för mycket också, ibland vill man ju bara chilla och ta det lite lugnt och inte hitta på femtielva saker på en och samma dag. Impulsivitet fungerar väl likadant? Spontaniteten tar överhand och man går fullt på känslor utan att tänka så mycket kring det. Man får ett härligt adrenalinpåslag som håller all vett och logik borta. Det är väl jätteskoj, så länge det varar förstås. För någon gång måste väl den intensiteten ta slut? För visst kan man inte ständigt vara impulsiv eller intensiv? Man kan ju inte ständigt drivas av sitt adrenalin?

Men kärlek då, handlar inte det också om impulsivitet? Jag hängde med en kompis i helgen som verkligen inte kunde sluta prata om sin nya kärlek. Hur hon blivit totalt förälskad i någon, hur de fick dra i handbromsen när de först träffades för att det var halvt opassande. Kärlekens ögon ser inga fel sägs det, och det är väl lite samma sak som att vara impulsiv – att agera utifrån sina känslor och inte så mycket logik. Hur härligt! Får mig att också vilja vara kär haha! XD

Nu vet jag att min vän inte är en jätteimpulsiv person och hur hennes grabb är kan jag inte svara på. Särskilt impulsiv skulle jag inte kalla mig själv heller. Men visst är vi alla olika mycket impulsiva, olika mycket benägna till att köpa grisen i säcken? Så samtidigt som många av oss säkert känner igen dem där intensiva nykär-känslorna så funderar jag över hur personer som generellt är väldigt impulsiva hanterar att vara nykär. Blir det ännu mer intensivt för dem? Eller blir de kanske nykära enklare och oftare? Kanske båda, kanske mer av allt? Finns det då också en risk att de startar alldeles för seriösa relationer alldeles för snabbt med personer som dem kanske egentligen inte passar med alls? Kan man ”köpa grisen i säcken” även när det kommer till relationer?

Men så är det väl med alla relationer antar jag. Man får helt enkelt dejta svin tills man hittar en gris man är villig att ta i hornen och styra kosan tillsammans med. Och sen får man väl bara hoppas att båda fortfarande kommer gilla varandra när det adrenalinet blir mindre och mindre.

Vilken social media borde vi ha skrotat?

Hej Snapchat! Nä du var visst inte här på 24h. Sorry, if you snooze you loose.

Nä, vilket jävla trams Snapchat är. Hela snapchats budskap är ju att man ska vara där tillgänglig 24/7. Man ska samla streaks, samla poäng och få töntiga ikoner på varandras namn som bevisar vem som är ens bästa vän. På senare dar har appen introducerat spel. Man ska skjuta en boll, ta en bild och skicka till sin kompis som sen ska göra samma sak. Och spelälskare som jag är, så är det världens absolut tråkigaste grej som riktar sig till typ 8-åringar. Och det i sig är väl fullständigt fine. Men så kollar man på snapchats filter. Jag hittade bara ett enda filter som varken smetat ut min hy eller lagt på smink. Och då har jag istället ansiktskräm och gurkögon, fan vad roligt snapchat, jag skrattar ihjäl mig, verkligen. Inte. 

Men helt ärligt. Vad ger inte detta för budskap till våra 8-åringar. Det första de upplever av den sociala medie-världen är att de inte är tillräckliga som de är? Att rynkor och prickar i ansiktet är fula och att de behöver smink för att vara vackra? Att man ständigt måste vara uppkopplad, annars missar man grejer? Jag tycker inte man ska behöva bry sig ett jävla skit över sitt utseende när man är åtta bast! Jag tycker inte man ska bry sig ett jävla skit om sin ”fulhet” oavsett vilken ålder man är i.

Kommer jag nu bojkotta Snapchat? Tyvärr, troligtvis inte. Faktum är att det är kanalen mina vänner använder mest. Och det är fortfarande smidigt att snabbt skicka bilder och videor.
Kommer jag att sträva efter att använda appen mindre? Definitivt. Faktum är att jag inte använt appen lika mycket sen jag var i Guatemala förra året och liksom avvänjde mig. När man spenderar en månad utan internet och kommer hem igen och inser att man inte kan läsa ikapp och liksom inte har en aning om allt som hänt så inser man hur irriterande appen är. Dessutom är det irriterande att se folks ”stories” på snapchat för att sen öppna instagram och se samma igen. Och har också börjat mer med instagram sen jag insåg vilket skit snapchat är. Så folket får helt enkelt hänga med i mitt liv där istället.

Så nej, typ hejdå snapchat.

Veckans Diss – Tinder

Ja, jag har som resten av mänskligheten tindrat, no biggie. Vi alla känner ju typ minst 27 pers som hittat partner genom appen. Och även jag har träffat en eller flera personer genom Tinder. Men nu gör den mig bara för förvirrad. Ska jag gilla alla eller rata alla? Bättre att kanske inte öppna den alls bara?

En kompis har länge ratat appen, den är för ytlig och hon är för pk (politiskt korrekt). Och visst är det en ytlig app, men jag har tidigare inte sett det som ett problem. Jag vill tro att jag varit relativt bra på att se igenom den ytligheten. Men nu tror jag bara att det varit en ursäkt, kanske har jag aldrig sett igenom den. ?

Jag fick se en kompis tinder-profil häromdagen, och jag insåg att jag inte hade swajpat höger trots att det är typ världens skönaste människa. Och faktum är att majoriteten av personerna jag blivit intresserad av har varit motsatsen till vad jag trott varit min ”typ”. Så detdär med typer tror jag inte på, fast det har jag iofs inte gjort på ett bra tag. Det slutade jag egentligen med för längesen när jag råkade gå och bli betuttad i någon extremt(!!!) olik mig enbart pga av dess skämt haha!

Nuförtiden öppnar jag appen och blir bara förvirrad, jag har iofs inte öppnat den på evigheter pga pallar inte och gillat nån annan. Men om man inte gillar personer som man tror man ska gilla, och om dem jag normalt inte skulle swipa vidare är as-sköna, och om man kanske ändå till viss del går och bli kär i personer utifrån personlighet, och om ens egna känsla över vilka man har kemi med har försvunnit eller inte stämmer, och om man ändå inte känner för att döma folk utifrån deras bilder. Då finns det ju ingen anledning att hålla på med en app som gör och står för allt det? Nä, om man inte vet vad man söker, nä då kan man ju inte heller ”leta”.  Dessutom har demdär kallade känslorna enbart kommit när jag varit som mest oberedd på dem. Och detdär med att dejta, nä fy. Tror verkligen inte det är min grej.

Så nej. Hej pk-Alma och Hejdå Tinder.