Ointresserad och icke-exalterade människa.

Det är jag det. Idag träffade jag en kompis. Hon är en sån sjukt härlig människa, öppen och alltid ett leende på läpparna, positiv person. Hon är en sån person man kan prata ganska djupt med men som jag inte träffar jätteofta. Idag var första gången jag var hos henne, spännande att se hur hon bor och hennes hästar. Men plötsligt insåg jag att jag inte var jag. Att jag inte var helt närvarande. Inte så intresserad som jag brukar, borde eller vill känna mig. Mest standard-saker som kommer från munnen som att en del av sig själv knappt ens lyssnar. Jo, såklart jag lyssnar på vänner och ovänner och alla andra. Men det är som att en del av själen är borta. Jag vet ju att jag egentligen bryr mig och egentligen vill jag ju ställa följdfrågor om vad jag egentligen genuint undrar. Men idag var jag bara bäh. Typ.

Men jag känner igen den känslan. Tyvärr. Det var samma sak när jag tidigare i vår träffade en annan vän, också en sån man kan ha jävligt intressanta konversationer med. Men ur sig själv kommer ingenting. Man kan få en intressant fråga som man egentligen kan säga en massa saker om. Som hur det går med mitt fik. Man kan ju svara att jag i dagarna ska koka sylt och göra saft och all färgproblematik när jag målat eller hur regnet komplicerar eller hur mycket min mor hjälpt eller vad som helst annat. Finns ju hur mycket som helst man kan prata om. Men allt som kommer ur mig på den frågan är nuförtiden ”Ja, det går väl bra, ja” samtidigt som min hjärna nästan kollapsar av att försöka komma på något intressant att säga om det. Nä, att prata om sig själv är normalt inget jag tycker är superkul, och just nu verkar det knappt gå alls emellanåt. För istället är allt som kommer ur munnen frågor som jag redan vet svaren på och som jag ändå kommer glömma om två sekunder för att:

Mitt minne åter är kasst. Mitt korttidsminne har en tendens att glömma det mesta för tillfället. Som att glömma kvittot hemma när man ska lämna tillbaks skor, inte komma ihåg om man redan tagit schampoo när man duschar eller som idag, att glömma stänga av ugnen innan man drar iväg.

Det värsta av allt är ju nog ändå att jag vet exakt varför jag är off. Varför saker försvinner från hjärnan så fort det kommit dit. Varför jag inte är på tårna i konversationer. Varför jag känner mig ointresserad och icke-exalterad.

Inatt kom jag hem från en kul(!) tillställning halv 3 (och träffade min future soulmate, fast det kommer vi inte inse förrens om några år när tiden är rätt ni vet.. Haha! Nä skojar såklart, men det finns tydligen snygga människor i världen). Men istället för att gå och lägga mig som man ju normalt gör när man druckit och kommer hem från fest, nä då slog jag upp datorn och gjorde ett inlägg på sociala medier som jag velat göra under dagen men absolut inte hunnit. Och det är väl exakt det som är anledningen. Inte att jag kom hem sent, men det tankesättet. Att klockan är natt men ändå ska man hinna med saker innan sömn.

Men men, oroa er nu inte förihelvete.. Mitt fik startar om några dar. Det är klart det är stressigt inför öppningen. Men så småningom kan man ju förhoppningsvis komma in i lite rutiner och bli lite lugnare med att dagarna är lika varandra igen.

Ens sinnesstämning blir ju dock inte bättre av att man i stort sett bara lyssnar på halvledsna, fast skitbra svenska låtar. Ni vet som, Molly Sandens nya platta eller Veronica Maggios nya platta eller Hov1s nya platta. Eller helt enkelt kombination:

Det här blev visste ett lite långt inlägg, men det får ni stå ut med nu när jag inte hinner skriva lika många inlägg som jag brukade 🙂

Vad finns det mer för regler för våra sinnen?

Jag kände mig bara tvungen att dela med mig av en insikt jag fick alldeles precis. Och förlåt, för dethär är verkligen inget djupt som man förväntar sig när någon använder ordet ”insikt”. Men låten jag delade sist fortsätter gå på repeat, alltså det är nog i princip den endaste låten jag lyssnar på just nu. Och då försöker jag till och med tvinga mig att lyssna på annat. Det finns ju annan musik därute som också är bra, varför ska jag hålla på och begränsa mig till denna? Men det gör jag ju, men varför?

Så slog det mig. Det finns ju regler i allt, ni kanske kommer ihåg bildlektionerna där dem pratade om gyllene snittet och färgharmonier och sånt som tilltalar ögat? (Eller så är det bara jag som har koll på sånt för att jag gick Media på gymnasiet? Kul om man ändå lärt sig något från dem tre gymnasieåren haha!)
Eller så har ni kanske hört talas om kroppsliga regler, ni vet som att avståndet mellan en killes pekfinger och tumme ska va lika långt som… Haha jaja, skämt o sido. Men kroppen är liksom konst också uppbyggd av gyllene snitt. Det finns alltså uträknade exakta avstånd/proportioner man ska ha för att vara som mest tilltalande att titta på, eller med andra ord: snygg..

Hursomhelst! Det finns ju regler om vad som tilltalar örat precis som det finns regler om vad som tilltalar ögat. Nu är jag ju inte världens mest kompetenta musiksnille så om du kan musik-teorier bättre, säg till! Men musik är ofta uppbyggt på fjärdedels-takt, fjärdedelar. Om du tänker en standard-vers från en låt så har den ju ganska ofta fyra rader. Slump? nej. Våra öron behöver förändring annars tröttnar vi, och efter fyra upprepningar gör vi nog det. Men alldeles för ofta nöjer sig musikproducenter och musiker sig med texten, melodimässigt skiljer sig ofta versen inte jättemycket från bryggan. Och jag vet inte hur många gånger jag inte gillat en låt för att den inte ändrar sig tillräckligt eller för att den bara fortsätter att upprepa sig. Det är säkert därför jag bara gillar viss house-musik. Men just denhär låten har ju ganska tydliga tempo- och melodiskillnader genom låten. Och exakt hur många gånger går en slinga i låten innan formen förändras? 4 gånger. Och eftersom jag älskar alla typ ”faser” från just den här låten så blir jag aldrig besviken när det byter och jag hinner inte heller bli uttråkad av det nuvarande.

Och med detta sagt, är det inte exakt på grund av detta som Freddie Mercury och Queen blev så stora? Deras musik gick hem, just på grund av att den ändrades mycket. Tänk på bohemian rhapsody liksom, stora, många men bra förändringar genom hela låten som gör att trots att den är lång som fan så tröttnar man inte på samma sätt som om en annan låt hade pågått i 7(?) minuter. Eller Avicii! House-musik bygger ofta bara upp till ett beatdrop men det sker så succesivt att man(eller jag) hinner tröttna. Men Avicii var en mästare på att göra snygga house-låtar. Och ni vet låtar som upprepar refrängen femtielva gånger i slutet. Men varför liksom? Jag brukar gå vidare till nästa låt direkt haha 🙂

Men det är såklart komplicerat för musiker att genomföra de bästa låtarna. Övergången mellan vers till brygga till refräng osv ska ju inte heller låta alldeles för onaturlig och desto mindre skillnad man gör mellan låtens stadier, ju enklare är det att få ihop produktionsmässigt. Antar jag. Så det är väl förklaringen till varför jag inte faller handlöst för alla låtar jag hör. Jag gillar helt enkelt markanta ändringar i låtar, med najs beat och släng in lite gitarr-riff också så är du min <3 😉 (sen får ju gärna texten sticka ut en gnutta också såklart)

Ojojoj, jag hade ju bara tänkt att skriva ett snabbt litet inlägg om hur bra låten är igen och sen nämna lite om onsdagens foto-uppdrag i Båstad (Studenten). Men jag fick visst lite feeling, tycker konstens alla regler är sjukt intressant. Men kom ihåg, regler är ju också till för att brytas. Här kommer hursomhelst låten igen för den är ju så himla himla bra haha 😀 <3

Gitarr med dansbeats <3

Jag tänkte rensa hjärnan med lite najs musik såhär innan läggdags. Ibland gillar jag att lyssna på musik innan jag somnar, oftast brukar det dock bli lugna fast bra låtar från spotify eller möjligtvis såndär lugnande musik utan text. (Fast om jag råkar somna mitt på dan så kan ni ger er sjutton på att radion står igång på högsta volym haha!)

Men ikväll satte jag iaf igång nån halvlugn låt på youtube. Och ni vet hur Youtube tror dem kan läsa tankar och veta vad man vill lyssna på? För en gångs skull så lyckades dem faktiskt jävligt bra. Ja, det ena ledde hursomhelst till det andra och plötsligt dyker denna låten upp. Och blev jag halvt kär i den? Ja det blev jag. Så nu har låten redan gått på repeat 10-20 gånger (minst!) och här sitter jag, förvirrad över hur man formulerar meningar medans ens trötta huvud bara dansar i takt till låtens härliga gitarr-beat. Men helt ärligt, är det bara jag eller är det något speciellt med sånna här grooviga gitarrlåtar? <3

Godnatt! 🙂

Eurovision, såklart

Hur har ja inte ens nämnt att det precis varit eurovision-vecka? Kom ni ihåg att titta utan min påminnelse haha? Jag satt och kollade med bror och mor. Synd bara att programmet pågick till 01 och att folk liksom har jobb.. Slutade ju liksom med att jag satt ensam och kollade på röstningen på helspänn. Eller ja, telefonen var ju som vanligt med mig..

Först och främst, stort grattis till Nederländerna som gick och vann hela skiten. Ryssland var väl okej, Italiens gillade jag inte alls och Schweiz bidrag är väl dansvänlig i all ära, men kom igen typ, passa på o säg nåt vettigt när du ändå har hela Europas uppmärksamhet.. Nederländerna var absolut inte min favorit, men den låten handlade ju åtminstone om någon barndomskompis som gått bort om jag inte missminner mig och med tanke på de andra fyra toppbidragen så är jag glad att det faktiskt blev nederländerna!

Röstningen dock. Herrejävlargud. Vet inte om jag nånsin varit så spänd medan man får röstningsresultat. Sjukt bra och nytt upplägg. Jag satt i min soffa lite sådär halvt svävande i soffan ni vet, haha! Lite trist kanske när det visade sig att Sverige inte alls fick så mycket poäng från telefonrösterna men men, vi har ju trots allt vunnit tävlingen 6ggr och nån annan kan ju också få vinna nån gång då och då 😉 Men en sjätteplats är en stor bedrift och att leda efter juryns röster är ju absolut också det storslaget. Tvärtom var det för Norge som jag hejade på, ballt med samiskan! Dem fick alltså i självaste verket allra mest poäng från hela folket men tyvärr inte lika höga från juryn. Intressant alltså att Sverige fick mest från juryn och Norge mest från publiken men båda hamnade på ”ynka” femte/sjätte-placeringar. Det gäller alltså att både vara omtyckt av folket och av juryn.

En annan favorit var Tyskland, kanske är jag aningen partisk med tanke på min tyska kompis. Men hur fa-an kunde dem få NOLL poäng från folket(?!?!?!?) Min absolut största favorit var ju dock såklart Australien. Dem har förtjänat att vinna varje år dem tävlat, de skickar alltid fantastiska bidrag. Men tyvärr har dem svårare att vinna än alla andra, för dem får aldrig några grannröster. Men att trots det sluta som topp 10 år efter år är en enorm framgång! Men att dem inte blir bittra..

Bidraget som förvånade mig mest av alla i år var ändå Island. Dem brukar alltid skicka naturtrogna grupper eller artister eller game of thrones liknande människor. Men dem har väl insett att det inte brukar gå hem och kände väl för att förnya sig i år. Eller så är Island helt enkelt mitt i någon sorts identitetskris:

Avslutningsvis så måste jag ju också säga något om Finland, som kanske inte så förvånande är mitt favvo-eurovision-land hehe.. Men det går ju verkligen inget bra för dem i Eurovision, trots att dem försöker stenhårt. Men kanske är det just det som är problemet. Förra året skickade dem kända Saara Aalto med ett storslaget nummer som inte alls gick hem hos tittarna men dem kom åtminstone till finalen. I år tänkte dem väl likadant, om dem tog sig till final förra året så kanske dem till och med skulle få lite bättre placering i år. Icke sa nicke, världskända Darude lyckades inte jättebra. Ja, jag gillar ju som sagt dem flesta av finlands eurovision-bidrag, ja förutom i år eller förra året då.. Så därför kommer helt enkelt en finne-favorit från annat år här haha:

ME!

Visste ni förresten att jag genom åren har gjort (låt mig räkna) åtminstone 4 skolarbeten om henne? Tyvärr så är det ju bara biljetten jag hittar och den verkar ni få se i knas-kvalitet..

Ja, Taylor Swift nämnde jag ju i förra inlägget och hon är nog en av de få artister och kanske den enda internationella artisten jag faktiskt skulle kunna tänka mig att se live. Hon känns som en person som alla antingen hatar eller älskar. Och jag älskar henne. Jag tycker det är häftigt hur hon vänder allt negativa och om någon bara nämner minsta lilla negativa om henne, ja då får man en bitchslap i form av en hit som sen hela världen lyssnar på. Haha, jag tycker det är rätt ballt ändån! Och hennes musikvideos, alltså nu är jag ju bara ett lagom stort fan av henne, men det finns ju dem som zoomar in på varenda liten detalj i hennes videor för hintar och ledtrådar. I följande video räknar folk antalet moln och kycklingar och hittar gömd text och listar ut vad den nu kan betyda! Jag är ju som sagt inte lika insatt som dem som faktiskt gör detta. Men jag tycker det är jävligt häftigt ändån.

Låten hursomhelst, som framförs tillsammans med Brendon Urie från Panic! at the disco tycker jag är rättså najs. Lite barnslig och väldigt ”cheesy”, men jag gillart! Såklart!