Äntligen är Mars här! Eller ja, imorgon. Sicken tur att februari ”bara” har 28 dar va? Ja, jag tycker februari har varit ganska jobbig, generellt liksom. Jag har drömt femtielva drömmar per natt, vaknat av någon sorts ångest kl 05 varje morgon för att sen somna om. I början av månaden hade jag några sorts rutiner, dem är numera icke-befintliga. Men kanske, kanske kan jag hitta tillbaks till dem snart.
Genom hela januari och februari har jag behövt påminna mig själv om att det inte är mars. Och jag vet verkligen inte varför, men känslan har ständigt varit vår. Kanske är det för att jag behövt mental förberedelse inför denna månaden. Ja, mars kommer gå fortare än februari, men även vara slitsammare. Jag ska nämligen ta tre dagsvändor till Göteborg, spendera en helg utanför Jönköping, spendera en helg i Rejmyre (tydligen mellan Vättern och Eskilstuna), mormors gamla hus ska tömmas helt, mitt gamla ”flickrum” ska tömmas, jag ska fixa med tröj-tryck för CISV Sweden, fixa en hel del(!!) med företagande, göra ett ”vi söker ledare”-inlägg till fb/insta, ett par styrelsemöten och ett par kalas. Tror det var allt. Yay.
Men ja, jag ser framemot Mars, verkligen. Nu blir det vår och då kommer solen och då får man lite efterlängtad d-vitamin, och då ska jag njuta av lite glass och utsikten från ”min” stenkulle. <3 🙂
Ja jag gick där. I Berlin. Bredvid muren som en gång i tiden höll isär östra från västra sidan. Jag gick där och blev tårögd, ja nu är jag ju iofs världens känslosammaste brud, tro’t eller ej. Men jag gick där och tänkte på hur folk hade försökt fly över och hur folk splittrades inom sina familjer. Samtidigt insåg jag att jag hade noll koll på den här muren rent historiskt. Men nu har jag gjort åttans tyska-läxa. ? Jag har tagit det bästa från wikipedia-artiklen, najs va! Men om du hellre vill veta allt så kan du läsa den här, eller om du inte bryr dig så kan du hoppa ner ett par stycken och fortsätta läsa. I’m nice like that. ?
Östsidan styrdes alltså genom Sovjets kommunism och Västberlin var mer öppet och inspirerat av västvärlden. Östsidan hade världens största problem med att folk ville fly därifrån, över till väst. Men istället för att göra det logiska, en enkätundersökning om varför folk ville dra som man lär sig i skolan så satte man upp en stor fet mur och tvingade folk att stanna och följa dem där strikta reglerna.
Men folk försökte ju fly över ändå. Vissa försökte gräva gångar mellan hus under muren. Någon tog sig över via en vajer som hen skjutit över med pilbåge. Vissa smugglades in genom specialbyggda bilar och någon åkte över med luftballong. Kreativa lösningar ju! Fast det var också många som dog i försök. Intressant att av de runt 5000 som lyckades fly över var runt 500 gränsvakter själva. Snacka om att inte ha ett arbete man brinner för liksom!
Muren stod 1961-1989 då den egentligen raserades av misstag/missförstånd. En ny lag om att man fick hälsa på någon på västsidan med tillstånd skulle trädas i kraft. Nån snubbe höll en presskonferens och råkade säga att lagen skulle börja gälla direkt (fast han visste egentligen inte). Och sen glömde medier att informera om att man var tvungen att ansöka om tillstånd först. Så folk begav ju sig till muren, från båda sidorna. Och där stod gränsvakterna utan några tydliga direktiv och pressen bland folket blev ständigt större. Så tillslut öppnade man dörrarna och folk från öst strömmade över och då var det försent att göra något.
Det ligger alltså väldigt mycket historia i Berlins mur. Men jag tycker det är så fint på nåt sätt. Berlin har behållit delar av muren och även gjort märken i asfalten osv där den brukade gå, man har gjort cykelbana där vakterna brukade köra. East side gallery som en del av muren kallas (där jag var), där har man låtit konstnärer måla. Dem utnyttjar liksom verkligen historien, försöker vända det till något positivt, som en ständig påminnelse om vad muren innebar och hur den splittrade folk och hur det inte får hända igen.
Och det var väl det som väckte känslor när jag gick där. Att se konstnärernas budskap och synvinklar, men även andra turisters reaktioner. Turister hade alltså själv skrivit med blyerts och tusch osv ”Spread love always” ”Imagine all the people” (Beatles-låttext) ”love is all around” osv. Nä, det var mäktigt! Som fan. Att gå nära och känna energin från alla som stått där jag stod och tänkt mina tankar innan mig. Som till exempel tankar om dendär Drumpf (, för att förstå varför jag skriver Drumpf)
Men helt ärligt, varför kan inte bara världen och länder dra lärdom från varandra. Hallå USA. Vad i helvete ska ni bygga en mur mot Mexico för?? Ta en fika istället, Du verkar behöva det, Du bittra, maktgalna land. Men igen, mäktigt när man ser sina egna tankar nerskrivna av andra. Och det, det ger en ju en gnutta hopp om framtiden.
Jag lyssnade på nån intervju med henne nån gång, varpå hon fick frågan hur hon bestämde sig för vilka låtar hon skulle sjunga själv och vilka hon skrev till andra (hon har skrivit till bland andra Demi Lovato). Hennes svar var då att hon tog alla dem där knasiga låtarna själv, dem som ingen annan ville ha, haha!
Ääälskar denna låten och ääälskar Laleh! Är hon inte så jävla skön och verkar hon inte ha typ världens bästa inställning och uppskattning till världen och livet? Är det inte coolt hur hon låter sin uppväxt i Iran och flytt till Sverige påminna henne om allt det fantastiska livet har att erbjuda? Det visar hon ju inte minst med denna låten som just handlar om det, ”tack, förlåt” 😀 I sommar ska hon dessutom uppträda på Sofiero i Helsingborg. Nån som vill med kanske? <3
Medans folk generellt brukar vilja åka till USA eller Australien har det för mig alltid varit Island eller Finland (bilder därifrån). Island har ju sin natur men Finland är lite av ett större mysterium. Troligtvis handlar det väl om att vi delar mycket historia, men Finland låter och fungerar helt annorlunda, på många vis bättre än Sverige, om man får säga så. Haha! Men faktum är att det inte bara är landet jag gillar. Av dem finskar jag träffat så har jag gillat typ 100% och även de svenskfinska vänner jag har, har jag liksom alltid fått en känsla av tillit ifrån.
För en månad sen delade en gammal finsk kompis en artikel från bbc. Ni vet hur svenskar ibland uppfattas som kalla? Att vi står 10 meter från varandra när vi väntar på bussen? Att vi inte småpratar? Ja, jag är verkligen urusel på att småprata, verkligen. Egentligen så borde jag dra till en plats där alla är überöppna. Eller. ELLER!! Så borde jag kanske dra till en plats där folk pratar ännu mindre. Så att jag slipper tycka jag är konstig som inte gillar att, ja prata.
FÖR gissa vad dendär artikeln från bbc handlade om!!? ”How the finnish survive without small talk”. För även om vi i Sverige generellt(!) kan vara sjukt stela så är nog Finland ändå några snäpp ”värre”. Jag kände igen mig väldigt mycket i artikeln iaf. Att det ofta inte handlar om att inte vilja prata, utan snarare att inte veta hur eller vad man ska säga eller ännu snarare; Viljan att ha meningsfulla konversationer snarare än onödigt småprat. För helt ärligt, vem fan bryr sig om att vädret är fint? Nä, sånna konversationer ger ingen någonting (förutom om du är lantbrukare som mina föräldrar då förstås). Och när folk säger ”What’s up?” eller ”Läget?”, då vet vi ju alla svaret: ”Det är fint, själv?” ”Jodå, det rullar på”. Och jag hatar mingel-sammanhang, man ska prata ytligt och med flera. Jag förstår verkligen inte hur man gör, jag brukar ärligt springa iväg och gömma mig haha.. För mig känns det som att folk låtsas bry sig, som att det finns regler jag inte förstår mig på. Regler för vad som är socialt acceptabelt. Regler som ger en social ångest. För mig, och finnarna handlar inte småprat om att genuint bry sig, jag har ingen jävla aning om vad småprat är bra för. Men let me know om du fattar grejen själv!!
Däremot tror jag det är viktigt att finnas där för varandra. Att om du ser en uppgiven tös på en bänk, sätt dig ner och berätta något om dig själv vetja! För det hände mig, och det förändrade verkligen min dag, och hoppet om mänskligheten. Jag var i Tallin och hade verkligen försökt leta upp mötesplatsen där jag skulle träffa en finsk kompis. Till slut var jag bara så frustrerad, irriterad och uppgiven att jag satte mig ner på en bänk. Egentligen ville jag ju bara sitta där och sura för mig själv, men det struntade en 94-årig kvinna fullständigt i. Hon kunde varken svenska, tyska eller engelska, men med friska rörelser och hennes vilja att kommunicera gjorde hon mig snabbt på bra humör igen. När min kompis dök upp 5 min senare rusade jag ifrån min väska som ingenting. Den 94-åriga tanten hade inte bara gjort min dag utan också vunnit min fulla tillit, trots att vi bara kunde förstå varandra genom rörelser. Tänka sig att en främling kan påverka en så. Och det betyder ju också att vi själva kan påverka andra främlingar och förgylla en annans dag. Och det finns inga ursäkter såsom språkbarriärer eller ursprung eller ålder. En uppgiven främling är en uppgiven medmänniska och kanske blivande vän, vem vet?
Jag tror vi borde strunta i alla regler, strunta i vad som är socialt acceptabelt. Och lyssna mer på hjärtat och ta hand om varandra mer. För visst är det dem intressanta konversationerna vi bryr oss om? Det är ju dem som får oss att ifrågasätta och lära oss av varandra och utveckla oss själva. Låt oss då våga hoppa direkt till dem frågorna? Och låt oss våga invadera varandras personal space och vara det bästa under någon annans dag? Mäktigt att kunna va det, va?
För ett par år sen såg jag följande ted-talk som handlar om prokrastinering, att skjuta upp saker. Jag brukar liksom undvika att kolla på samma saker två gånger, slöseri med tid ni vet. Men den här videon är så jävla rolig och sann och får en att må så sjukt mycket bättre över sitt ”skjuta upp-ande” så när jag råkade få syn på den häromdagen kunde jag inte låta bli att slösa hela 15 minuter på den ?. Så se den!!! Typ nu!
I slutet av videon generaliserar snubben lite, sätter prokrastinering i ett större och intressant perspektiv. Vilket fått mig att fundera ännu större de senaste dagarna och det har fått mig att koppla prokrastinering till våra världsproblem. (Finns det ordet i svenska språket ens förresten?)
Miljön till exempel. Ja nu råkar jag ju vara ett litet miljöfreak så det är ju såklart därför jag tar det som exempel. Men Greta Thunberg, hon är ju världens coolaste tös! Jag hade ju kunnat lägga upp nåt klipp på henne, men jag hoppas att ni redan har bra koll. Hon säger iaf att ”vårt hus brinner”, vi borde få panik, agera nu men helst igår. Samtidigt har forskare tjatat om exakt detta i typ tusen år. Jag vet att jag lärde mig i skolan om de två plus-graderna som skulle få ödesdigra konsekvenser för mänskligheten. Men när man sa det som tio-åring till de vuxna, att jag trodde vi hade tjugo år på oss att rädda klimatet, ja då blev man dumförklarad.
Men faktan finns ju där. Den har funnits där i evigheter. Och nu börjar det bli knappt med tid. Ja, vårt hus brinner ju. Varför har vi inte agerat tidigare? Varför har vi inte lyssnat på forskarna? Varför startar skolstrejkerna först nu? Varför verkar många av oss fortfarande inte bry sig?
Jo, mitt svar är ju prokrastinering. När man inte vet hur man ska ta sig an någonting, var man ska börja så ignorerar man det tills det där monstret kommer. Och det monstret har tyvärr inte dykt upp hos oss alla än.
Men det här får mig att fundera. Vilka fler problematiska och världsliga problem skjuter vi upp? Och vad mer behöver vi som globala medborgare och invånare sprida kunskap om innan detdär panik-monstret kommer?
