Månad: april 2019

Publicerat

Home sweet home?

Jag förstår inte varför det alltid är så omtumlande att komma hem från läger. Jag var ju bara borta en dryg vecka!? Nu har det snart nästan gått en vecka till sen lägret slutade och jag börjar först nu ställa om mig till vardag igen. Men så tar det kanske också ett par dar att bli av med ”jet-laggen” man får av att.. ja inte sova som man behöver. I söndags var jag liksom inte jättelångt ifrån att dygna efter bara sovit två timmar föregående natt. 

  • Katten har iaf saknat mig, hon har inte låtit mig ur sikte sen jag kom hem <3

Blev det ett grymt läger då?
Diplomatiskt sagt så var det ett fantastiskt läger. Vi hade ett gäng oerfarna ledare som alla säger att de absolut vill fortsätta med CISV, kul! Deltagarna uppskattade också lägret, de fick ju till slut, efter världens pitch till oss i staben, igenom att göra en utflykt till berget bakom lägergården. Men för mig själv, om jag ska vara ärlig; jag har haft bra mycket bättre CISV-erfarenheter. Mitt läger var sådär av lite olika anledningar och inget jag orkar gå in på detalj här och nu. Men så var jag ju också en av staberna, och det är ju på deras axlar hela lägret vilar. Ingen press alls, haha. Och så länge resten av lägret mår bra så spelar min egna upplevelse mindre roll antar jag. Och kommer jag staba igen? Ja, men antagligen med personer jag känner bättre och antagligen ett längre läger så att man får ut mer av det.

Men trots att min egna erfarenhet som sagt inte var den bästa så vill jag ändå tillbaks. Vill på läger igen. Jag saknar energin, jag saknar maten, jag saknar att hjälpa de förvirrade ledarna, jag saknar rutinerna, jag saknar att gnälla över ledaren som tyckte det var genomtänkt att slösa sista aktiviteten med att spela ”Mickey mouse”, jag saknar jakten på sömn, jag saknar att dramatiskt spela finns i sjön, jag saknar att helt random hoppa in under lullabies och skrika ”ICE-BERG!”

Publicerat

Zara Larsson

Zara Larsson är en liten jobbig person tycker jag. Kanske handlar mina åsikter kring henne mest om nån sorts rädsla eller kanske avund. Eller så har jag helt enkelt bara rätt i att hon överdrivit och överanvänt sina feministiska åsikter för PR och nå ut till fler med sin musik. Men då kan hon väl iaf skriva lite låtar med lite mer feminism? Istället springer hon runt halvnaken på nåt jäkla mansion och sjunger ”I want you to ruin my life” och drämmer till sin rumpa, känns faktiskt inte ett dugg feministiskt tycker jag. Eller så handlar feminism om just det, att kunna göra vad man vill och det är klart hon ska få drämma sin rumpa hur mycket hon vill då. Men min personliga åsikt är iaf att hon framställer sig själv sexistiskt i den videon och jag är säker på att hon har andra kvaliteter än att vara sexig..

Men ibland ska man kanske hålla isär musik och artist. Jag är ju uppenbarligen förvirrad kring Zara Larsson, men hennes senaste musik har jag faktiskt inte så mycket emot alls faktiskt. Jag gillar ”Ruin my life” men jag gillar denna mer:

Publicerat

Nostalgi

Ledare Step-up Stockholm, 2016, 19 år

Det blev visst ett tidsinställt inlägg nu när jag är iväg. Ingen aning hur det är med mig när ni läser detta. Man vet ju liksom inte. Allt är kanske kaos och jag bara vill hem. Jag kommer ihåg när jag var ledare i Stockholm, hur jag tröstade fyra personer inom loppet av en anda dag. En stab, en annan ledare, en av mina egna delegater och slutligen mig själv. I stort sett så var alla ledare bortskämda som fan och deras ungdomar likaså. Men jag hade en sjukt bra erfarenhet, jag hade verkligen bästa delegationen som jag förövrigt bara hade träffat en gång innan. Jag hade fått uppdraget först fyra veckor tidigare och var egentligen för ung för att vara ledare och mina barn bodde liksom i Jönköping.. Så visst, det hade kunnat gå galet. Men dem var fantastiska och gjorde verkligen det lägret!

Omg. Thug Life. Mitt hår. Vem är jag hahahah!!!!!
Seminarieläger Portugal 2015, 18 år

Jag har inte jättemycket mer att säga än att mitt hår verkligen är on point. Jag kommer ihåg det som najs iaf. Vi hade grymma aktiviteter och också en grym tid efter lägret när dem flesta av oss stannade kvar några dar extra på nåt sjukt dåligt hotell. Men det är sekretessbelagt, haha!

Ett halvt Interchange med Österrike, 2017, 20 år

Tjejen i mitten är alltså Anja som målat allting jag har på väggen bakom sängen. Det är också hos henne jag bodde hela förra våren. Oh! Nu kom jag och tänka på ett sjukt kul minne!! Hon och jag var på upzone i Ängelholm och åkte ziplines och sånt. På sista hindret ska man hoppa ner och låta en lina fånga en innan man landar på marken. Jag hoppade ner först, men sen vågade inte Anja… Det slutade till sist med att hon hängde och höll kvar i avsatsen med händerna. Ni vet som att hålla kvar sig i en trampolin på ett badhus på typ 10 meter. Ja, jag kan ju omöjligt återge hur jävla roligt det var att se, men hon kom ju ner till slut åtminstone!

Ledare Step-Up Guatemala, 2017-2018 21 år

Min fantastiska delegation. Knepigt att få dessa att koncentrera sig, men så flummade ju också jag iväg lika mycket som dem när vi hade våra delegation times. Roligt. Det här lägret var egentligen ganska kaosigt för mig. Vi bodde på nån sorts fancy resort, coolt javisst, men inte så praktiskt för ett läger. Inget aktivitetsrum, inget ledarrum och svinkallt och ljudligt ställe.. Och sen så verkade staben vara oense om saker och ting, och alldeles för många pratade ständigt spanska.. urgh.. Men det var faktiskt där jag träffade min tyska Emma som jag fortfarande är skitnära och träffat flera gånger sen dess. Jag har också haft reunions med den italienska, finska och brasilianska ledaren och det känns bara som en tidsfråga tills vi ses igen. <3

Det var allt för denna gången, får dela med mig av fler läger och historier nån annan gång 🙂

Publicerat

Äntligen dags att slippa läger-abstinensen!

Imorgon är det lägertaaaajm!!!! 😀 😀 Som jag längtat!

Jag ska alltså staba ett så kallat Youth Meeting (YM) en vecka. Till lägret kommer 6st 14-åringar plus ledare från Sverige, Finland, Österrike, Spanien och Indien. Och ja, det är fett värt att åka hit (eller till GBG rättarsagt) från Indien för enbart en veckas läger, det är ju jag som varit med och planerat! Totalt sett blir vi alltså 36 pers, vi i staben och köket räknas förstås också. Men hur häftigt!

Alltid när jag får frågan om hur många läger jag varit på så ger jag ifrån mig en lång suck och börjar räkna på fingrarna. Men varje läger är ändå sjukt jävla unikt, jag skulle aldrig tröttna. Eller helt ärligt, mina läger är typ som bensin för att inte tröttna på övriga livet (oj, det lät ju sad men nej). Det här lägret blir såklart speciellt eftersom det är första gången jag har stabsrollen, jag är en av dem fem som planerat lägret från grunden. Kontakt med delegationerna, samlat formulär, gjort schema, brainstormat aktiviteter, utflykter? Vilket tema ska vi ha? Vad ska lägret heta?

”Skapa det snyggaste konstverket, enbart med hjälp av naturen.”

Årets CISV-tema är iaf konflikthantering och då har vi tänkt att inre konflikter är det som våra delegater kan känna igen sig mest i. Namn för lägret kom vi aldrig fram till men jag tycker avsaknaden av namn talar lite för vårt tema. Jag menar, är det inte omöjligt att definiera sig själv? Hur gör man då det med ett läger när det just är det lägret lite handlar om? En annan grej som vi i stabsgruppen bestämde är att varje delegat ska samla ihop meddelanden från några personer i deras närhet som handlar om vilka dem är. De kommer inte själva få se detta förren första dagen på lägret. Jag hoppas det blir som en första kick, ett första aha, en första introduktion på vårt tema.

Ja, jag får väl göra ett nytt inlägg när jag kommer hem och utvärdera hela lägret, min erfarenhet och denhär aktiviteten. Jag är sååå spänd och exalterad på att se vad dessa 14-åringar har att ge och lära känna deras ledare (3 av 5 är helt nya i CISV, spännande!). Och att tackla alla problem som stab förstås. För helt ärligt, jag har både hört och själv haft stabsgrupper som varit förskräckliga, inte minst senast när jag var i Guate. Också sett och hört om staber som varit jätteduktiga men med förskräckliga ledare och räknat ner darna tills lägret tagit slut (som när jag var utanför Stockholm 3 veckor, 19 år och för ung för att va ledare egentligen men ändå en av de ynka 3 vettiga ledarna, totalt 10 ledare). Tackolov så är ju nu vi ett bra team med vettiga personer och jag tror vi har tillräckligt med erfarenhet i gruppen för att hantera ledare som liksom inte fattar 🙂

Jaja, jag ska sluta tjata om mitt läger nu, men avslutar med denna lilla låten som ständigt dyker upp i mitt huvud när jag tänker på vårt tema. Jag har tidsinställt ett par inlägg till nästa vecka men i övrigt kommer jag vara där och ingen annanstans.

https://youtu.be/MwUSllekbb0
Publicerat

En dörr som stängs skapar, exakt vad!??

Det var längesen jag freakade ur såhär om framtiden. När jag tog en fika med ett par vänner i förra veckan förklarade jag hur jag egentligen inte visste hur min höst skulle bli men att jag tar det hela med en klackspark, hur jag har några olika alternativ men känner lugn inför att inte veta vilken väg det blir. Egentligen handlar kanske just det tankesättet lite om att inte kunna tänka på framtiden, för om jag tillåter det, så finns det ju kanske viss risk att gå sönder… Men nu så har jag väl börjat göra det ändån. Inte gå sönder, haha. Men att tänka och reflektera.

Ett alternativ har hela tiden varit att fota elever och grupper till skolkataloger. Men häromdagen fick jag reda på från min chef att det troligtvis inte finns utrymme för mig att fota i höst. Företagets kontor är definitivt ett ställe jag kommer sakna, schyssta kollegor och så, men min hektiska höst håller inte med. Det känns liksom som att det är dags att komma vidare med livet, men vartdå? och hur?

Egentligen känner jag att det börjar bli dags att plugga nåt. Men samtidigt är jag så jävla rädd för att göra det. Om det blir fel med min utbildning, är jag en quitter då? Sen jag hoppade av från Malmö högskola har jag tänkt, ”om jag ska börja plugga nåt igen, så måste jag verkligen vara säker på det”. Men jag kommer ju för fan aldrig vara säker på nåt, och ska man inte bara våga slänga sig ut i det okända lite då och då, eller hela tiden? Om det blir fel, so what? Det är bara att börja om och hoppas det blir rätt nästa gång. Fast det där bara är ju inte så bara. Det där bara fylls ju upp av tankar, förväntningar, förhoppningar och eventuella besvikelser. Besvikelser jag inte vill hantera.

Nåt skolarbete

Jag är både glad och aningen bitter på mina gamla klassisar. Några av dem har roliga jobb på SVT(!) (svt, som bokstavligen alltid varit min drömarbetsplats). Några har till och med dubbla examens. Hade det kunnat vara jag? Vad hade hänt om jag inte hoppat av plugget? Hade det varit värt det? Hade jag haft livet under kontroll och varit lycklig då? Borde jag kanske fortsätta och gå klart mina två år så att jag åtminstone kan titulera mig som någonting? Alma, produktionsledare inom media? Att ha fullgjort något, inte gett upp. Kanske borde jag faktiskt det? Dock så var det då helt rätt att hoppa av. Jag borde kanske rentav hoppat av tidigare, det är ju den perioden som gett mig sjuka ”bad feels” bara av att tänka på plugg och det är ju kanske först nu som jag börjar komma över det och kan överväga att sätta mig i den bänken igen.

Nån skoluppgift

Sen så är det där med plugg en jävla djungel. Universitet, högskolor, yrkeshögskolor. Jaja, sista anmälningsdag till det mesta verkar vara den 15:e så ännu har jag ju ett gäng dar på mig. Haha! Vi får väl se om den där glödlampan som jag väntat på i år om vad fan man ska göra med sitt liv plötsligt skulle lysa upp. 😉

Egentligen är ju det viktigaste att komma ihåg att livet är fullt av möjligheter. En massa öppna dörrar. Eller nej, en massa stängda dörrar. Men ibland behöver vi öppna ögonen och öppna dörrarna själva. Att inte tänka ”nej det går inte”, utan försöka fokusera på lösningarna. Öppnar du dörren och det sen visar sig vara ett utedass istället för ett paradis, nämen stäng den igen då och öppna en annan eller skapa ditt paradis där i utedasset, hade inte det varit ballt?! Men nöj dig inte. Se dörrarna, se möjligheterna, se lösningarna. Kanske är det rentav dags att flytta till Peru? Helt ärligt. Varför inte?