Det är jag det. Idag träffade jag en kompis. Hon är en sån sjukt härlig människa, öppen och alltid ett leende på läpparna, positiv person. Hon är en sån person man kan prata ganska djupt med men som jag inte träffar jätteofta. Idag var första gången jag var hos henne, spännande att se hur hon bor och hennes hästar. Men plötsligt insåg jag att jag inte var jag. Att jag inte var helt närvarande. Inte så intresserad som jag brukar, borde eller vill känna mig. Mest standard-saker som kommer från munnen som att en del av sig själv knappt ens lyssnar. Jo, såklart jag lyssnar på vänner och ovänner och alla andra. Men det är som att en del av själen är borta. Jag vet ju att jag egentligen bryr mig och egentligen vill jag ju ställa följdfrågor om vad jag egentligen genuint undrar. Men idag var jag bara bäh. Typ.
Men jag känner igen den känslan. Tyvärr. Det var samma sak när jag tidigare i vår träffade en annan vän, också en sån man kan ha jävligt intressanta konversationer med. Men ur sig själv kommer ingenting. Man kan få en intressant fråga som man egentligen kan säga en massa saker om. Som hur det går med mitt fik. Man kan ju svara att jag i dagarna ska koka sylt och göra saft och all färgproblematik när jag målat eller hur regnet komplicerar eller hur mycket min mor hjälpt eller vad som helst annat. Finns ju hur mycket som helst man kan prata om. Men allt som kommer ur mig på den frågan är nuförtiden ”Ja, det går väl bra, ja” samtidigt som min hjärna nästan kollapsar av att försöka komma på något intressant att säga om det. Nä, att prata om sig själv är normalt inget jag tycker är superkul, och just nu verkar det knappt gå alls emellanåt. För istället är allt som kommer ur munnen frågor som jag redan vet svaren på och som jag ändå kommer glömma om två sekunder för att:
Mitt minne åter är kasst. Mitt korttidsminne har en tendens att glömma det mesta för tillfället. Som att glömma kvittot hemma när man ska lämna tillbaks skor, inte komma ihåg om man redan tagit schampoo när man duschar eller som idag, att glömma stänga av ugnen innan man drar iväg.
Det värsta av allt är ju nog ändå att jag vet exakt varför jag är off. Varför saker försvinner från hjärnan så fort det kommit dit. Varför jag inte är på tårna i konversationer. Varför jag känner mig ointresserad och icke-exalterad.
Inatt kom jag hem från en kul(!) tillställning halv 3 (och träffade min future soulmate, fast det kommer vi inte inse förrens om några år när tiden är rätt ni vet.. Haha! Nä skojar såklart, men det finns tydligen snygga människor i världen). Men istället för att gå och lägga mig som man ju normalt gör när man druckit och kommer hem från fest, nä då slog jag upp datorn och gjorde ett inlägg på sociala medier som jag velat göra under dagen men absolut inte hunnit. Och det är väl exakt det som är anledningen. Inte att jag kom hem sent, men det tankesättet. Att klockan är natt men ändå ska man hinna med saker innan sömn.
Men men, oroa er nu inte förihelvete.. Mitt fik startar om några dar. Det är klart det är stressigt inför öppningen. Men så småningom kan man ju förhoppningsvis komma in i lite rutiner och bli lite lugnare med att dagarna är lika varandra igen.
Ens sinnesstämning blir ju dock inte bättre av att man i stort sett bara lyssnar på halvledsna, fast skitbra svenska låtar. Ni vet som, Molly Sandens nya platta eller Veronica Maggios nya platta eller Hov1s nya platta. Eller helt enkelt kombination:
Det här blev visste ett lite långt inlägg, men det får ni stå ut med nu när jag inte hinner skriva lika många inlägg som jag brukade 🙂
