Har tappat räkningen på hur många gånger jag försökt ta mig an detta ämne nu. Blir aldrig nöjd eller så fastnar jag nånstans på vägen. Egentligen är anledningen till det jättesimpel:
Hur pratar man om hemligheter, utan att berätta hemligheter? Och hur pratar man om ärlighet, utan att vara ärlig?
Jag är en person som har svårt för hemligheter och lögner. Jag känner mig nästan immun mot lögner och värderar ärlighet högst på listan. Det är ärliga personer jag gillar. Enkla. Man får vara komplicerad på tusen olika sätt, så länge man är enkel i kommunikation, så länge man säger vad man tänker. Jag tycker ofta att den där undringen om varför någon beter sig på ett visst sätt eller varför någon är ledsen eller till och med varför man blir lämnad är fullständigt onödig. Bara säg som det är. Säg anledningen och sanningen istället så kan man åtminstone hantera det utifrån vad det är. Jag slipper liksom gärna gå igenom ett dussin olika förklaringar eller scenarion som man hittar på utifrån egen kreativitet.
Men, så kommer vi till den faktiska poängen i detta inlägg. För visst kan jag ha en massa åsikter om ärlighet och att man alltid ska säga som det är. Men är det verkligen så enkelt? Är jag ens en ärlig person själv? För just nu känner jag mig som allt annat än ärlig. Ja det har faktiskt känts så ett tag nu. Att jag springer runt och undviker sanning hela tiden. Omringad av ”hemligheter”. Hemligheter som inte ens behöver vara hemligheter. Utan bara saker man undviker att säga. Saker man är rädd ska blåsa upp ting. Saker som folk överdriver om. Saker som andra tror att andra ska reagera negativt mot. Saker som jag inte får berätta. Saker jag lovat att själv inte erkänna. Saker som gör mig själv till en usel medmänniska, oavsett om jag delar med mig eller inte.
Och egentligen är anledningen till det här dilemmat enkel; för mycket att hantera, reflektera över och bestämma kring. Egentligen borde jag skriva upp en lång lista på alla hemligheter och rangordna dem utifrån hemlighetsgrad och riskfaktor ifall att fel person får reda på fel sak. Göra ett diagram. Sen avslöja rätt saker för rätt personer. Men vem fan orkar göra diagram? Eller snarare, om jag hade haft tid till det, så hade jag gjort något annat på den tiden. Nä, istället tänker jag behålla alla hemligheter som ”top secret information” tillsvidare och inte säga nåt till nån. Det är kanske inte det rätta, men det är det enkla.
Jag har ju liksom redan sprungit runt och undvikit att berätta sanningar ett tag, så jag kan väl ljuga lite till? För det folk inte vet, dör folk inte av? Men sanningen tenderar att komma ut till slut ändå? Och vem ska den då komma ifrån? Och hur rättfärdigar man det faktum att man inte berättat hela sanningen tidigare? Hur återfår man ett förtroende? Hur avslöjar man sina lögner? Hur ställer man saker tillrätta när man liksom redan sprungit runt och varit falsk själv? Och om man konstant låter bli att vara fullständigt ärlig, om man aldrig berättar någon hemlighet, är då inte det samma sak som att inte låta någon ”in på skinnet?” Att inte låta sina medmänniskor lära känna den man faktiskt är? Att vara falsk. Är falska personer falska för att de bär runt på för många hemligheter?
Oavsett om jag varit ärlig eller inte så är det ju irriterande att upptäcka negativa sidor om sig själv. Att inte vara den man tror man är. Att helhjärtat tro att man är en klok individ som kan skilja på rätt och fel. Eller ja, rätt och fel vill jag ju fortfarande tro att jag kan skilja på. Jag gör bara ingen skillnad på det i praktiken. Lever inte som jag lär.