Kategori: Life-Lessons

Publicerat

Vilken mes jag är som skäms?

Jag skäms. Jag skäms för att prata om denhär utmattningen. Det känns tillochmed jobbigt att ens kalla det utmattning. Jag har skämts ett bra tag faktiskt. Och det är väl därför jag inte skrivit mer om den. Den borde ju vara över vid detta laget? Den borde varit över länge? Vilken mes är jag inte som aldrig verkar återhämta mig fullt?

Och nära och kära känner ju likadant. Du är lättirriterad, har det hänt nåt? Du är sucksig idag? Nej, det har inte hänt nåt. Det är bara sån här jag fucking är nuförtiden okej!?…

Men egentligen är det kanske inte så konstigt att jag inte återhämtar mig fortare. När jag känner för att vila trots att jag tycker att jag redan vilat tillräckligt, ja då tvingar jag mig att göra nåt. Det gör mig illamående. Men ofta känns det mer värt att göra något illamående än att inte kunna. Och dem sekunderna jag kan andas normalt, ja då faller jag direkt tillbaks till samma gamla tankesätt; Sjuk FOMO (fear of missing out), samma ouppnåeliga förebilder och samma vilja att vara effektiv. Helt enkelt samma gamla tankesätt som fick mig att hamna i dethär träsket från början.

Det hela gör mig så jävla rädd, rädd för att falla hit igen. Rädd för att nån gång springa in i väggen så jävla hårt, att inte kunna resa mig igen. Men kanske. Kanske kommer jag ändå inte känna mig fullständigt återställd förrens jag lärt mig tänka annorlunda? Och om jag lär mig det, då behöver jag kanske inte oroa mig lika mycket för att hamna här igen.

Publicerat

Är det socialt acceptabelt för mig att va finne?

Medans folk generellt brukar vilja åka till USA eller Australien har det för mig alltid varit Island eller Finland (bilder därifrån). Island har ju sin natur men Finland är lite av ett större mysterium. Troligtvis handlar det väl om att vi delar mycket historia, men Finland låter och fungerar helt annorlunda, på många vis bättre än Sverige, om man får säga så. Haha! Men faktum är att det inte bara är landet jag gillar. Av dem finskar jag träffat så har jag gillat typ 100% och även de svenskfinska vänner jag har, har jag liksom alltid fått en känsla av tillit ifrån.

För en månad sen delade en gammal finsk kompis en artikel från bbc. Ni vet hur svenskar ibland uppfattas som kalla? Att vi står 10 meter från varandra när vi väntar på bussen? Att vi inte småpratar? Ja, jag är verkligen urusel på att småprata, verkligen. Egentligen så borde jag dra till en plats där alla är überöppna. Eller. ELLER!! Så borde jag kanske dra till en plats där folk pratar ännu mindre. Så att jag slipper tycka jag är konstig som inte gillar att, ja prata.

FÖR gissa vad dendär artikeln från bbc handlade om!!? ”How the finnish survive without small talk”. För även om vi i Sverige generellt(!) kan vara sjukt stela så är nog Finland ändå några snäpp ”värre”. Jag kände igen mig väldigt mycket i artikeln iaf. Att det ofta inte handlar om att inte vilja prata, utan snarare att inte veta hur eller vad man ska säga eller ännu snarare; Viljan att ha meningsfulla konversationer snarare än onödigt småprat. För helt ärligt, vem fan bryr sig om att vädret är fint? Nä, sånna konversationer ger ingen någonting (förutom om du är lantbrukare som mina föräldrar då förstås). Och när folk säger ”What’s up?” eller ”Läget?”, då vet vi ju alla svaret: ”Det är fint, själv?” ”Jodå, det rullar på”. Och jag hatar mingel-sammanhang, man ska prata ytligt och med flera. Jag förstår verkligen inte hur man gör, jag brukar ärligt springa iväg och gömma mig haha.. För mig känns det som att folk låtsas bry sig, som att det finns regler jag inte förstår mig på. Regler för vad som är socialt acceptabelt. Regler som ger en social ångest. För mig, och finnarna handlar inte småprat om att genuint bry sig, jag har ingen jävla aning om vad småprat är bra för. Men let me know om du fattar grejen själv!!

Däremot tror jag det är viktigt att finnas där för varandra. Att om du ser en uppgiven tös på en bänk, sätt dig ner och berätta något om dig själv vetja! För det hände mig, och det förändrade verkligen min dag, och hoppet om mänskligheten. Jag var i Tallin och hade verkligen försökt leta upp mötesplatsen där jag skulle träffa en finsk kompis. Till slut var jag bara så frustrerad, irriterad och uppgiven att jag satte mig ner på en bänk. Egentligen ville jag ju bara sitta där och sura för mig själv, men det struntade en 94-årig kvinna fullständigt i. Hon kunde varken svenska, tyska eller engelska, men med friska rörelser och hennes vilja att kommunicera gjorde hon mig snabbt på bra humör igen. När min kompis dök upp 5 min senare rusade jag ifrån min väska som ingenting. Den 94-åriga tanten hade inte bara gjort min dag utan också vunnit min fulla tillit, trots att vi bara kunde förstå varandra genom rörelser. Tänka sig att en främling kan påverka en så. Och det betyder ju också att vi själva kan påverka andra främlingar och förgylla en annans dag. Och det finns inga ursäkter såsom språkbarriärer eller ursprung eller ålder. En uppgiven främling är en uppgiven medmänniska och kanske blivande vän, vem vet?

Jag tror vi borde strunta i alla regler, strunta i vad som är socialt acceptabelt. Och lyssna mer på hjärtat och ta hand om varandra mer. För visst är det dem intressanta konversationerna vi bryr oss om? Det är ju dem som får oss att ifrågasätta och lära oss av varandra och utveckla oss själva. Låt oss då våga hoppa direkt till dem frågorna? Och låt oss våga invadera varandras personal space och vara det bästa under någon annans dag? Mäktigt att kunna va det, va?

Ps. Idag är det tydligen Sverigefinnarnas dag 😀

Publicerat

Är det inte sjukt?

Är det inte sjukt svårt att sätta ord på livet? Hur definierar man ens det? Ja ikväll fick jag reda på två saker, båda oväntade. Det ger en lite perspektiv på saker och ting. Mina känslor svämmar över i skrivande stund och jag vet inte var jag ska börja. Men som en kompis skrev typ idag eller igår, att så länge man faktiskt börjar, spelar det ingen roll var. Jag tänker på mina nära och kära. Hur vi alla är på olika ställen i livet. Någon gråter över någon, en annan har precis hittat den rätta, någon reser Australien-runt, någon har precis blivit mamma, någon vill ha barn, någon vill bara dra härifrån, någon skrattar med en annan, någon har skaffat katt, någon ska lära sig ett instrument, någon njuter i Thailand, någon avskyr sitt jobb, någon är sjukskriven.

Men exakt precis så som jag känner i denna sekund, så har faktiskt ingen någonsin känt, inte exakt just så. Häftigt huh?

Idag, för exakt ett år sen begav jag mig till mig min tyska kompis för första gången. Tillsammans med ett par andra nyfunna vänner, som jag träffade i Guatemala av alla ställen, hade vi verkligen ”the time of our lifes”. En vecka senare drog jag mot Graz, Österrike där jag spenderade resten av våren inneboende hos en kompis. Jag tog den gula cykeln mot min tandem/språk-partner, dansade i hagel, var skitnära att blanda in mig i ett knivslagsmål (ångrar fortfarande att jag inte hade tillräckligt med civilkurage). Det hela kändes och känns faktiskt fortfarande overkligt som fan, som att det var en dröm som utspelade sig där och då och som jag vaknade från när jag kom tillbaks till Sverige. Det känns så längesen men det vara bara precis ett år sen, inte ens det.

Jag tänker också på när jag som 4-åring blev påkörd av en moped. Det vände säkert mina föräldrars liv uppochner. Jag, i sällskap av mor spenderade en halv sommar på sjukhus. Nu, 18 år senare skrattar vi allihopa om hur lustigt det egentligen är. Jag har fortfarande en halv skruv i benet (ja, det har jag faktiskt). Som en inneboende trofé i mitt lår haha! Men faktum är att tiden går och dem sakerna som brukade kännas som världens undergång utvecklas istället till lärdomar, skratt eller roliga historier.

Ja, det är väl det vi kallar livet. Att dag för dag passerar utan att man tänker så mycket på vad som händer men när man plötsligt tittar tillbaks är allting annorlunda. Hur tiden aldrig nånsin gått så sakta men plötsligt är man 22, hur fan gick det till liksom? Hur man gråter över någon ena sekunden och skrattar med en annan nästa sekund. Hur det jobbiga förminskas med tiden, eller hur det som till synes är obetydligt från början plötsligt utvecklats till världens häftigaste grej. Hur hela världen förändras, bara för att man får reda på något oväntat, eller ja två oväntade saker. Ja livet är så sjukt jävla sjukt. Odefinierbart. Inget rätt eller fel. Men en grej är jag säker på:

Det värsta idag är det roligaste imorgon, så om det värsta ändå inte är värre än så, så kan man väl lika gärna bara bry sig om det roliga direkt istället.

Publicerat

Nu kan Anders vara stolt.

Förra månaden grämade jag mig till mina föräldrar. Mitt korttidsminne var fullständigt kaputt. Jag kunde inte fullfölja en enda grej utan att liksom glömma. Det tog mig t.ex en hel dag att skriva ett mejl, för att jag gång på gång glömde att jag lämnade appen för att leta upp mitt skype-namn och klistra in, jag glömde varför jag reste mig varje gång jag reste mig, och mitt på dan borstade jag tänderna utan att veta varför eller hur jag tagit det beslutet. Det var faktiskt skitläskigt. Men vad säger mina kloka föräldrar och syster då? (obs, oberoende av varandra). Jo, de alla hänvisar till Skavlan och nån forskare som pratat om hur negativt mobilanvändandet påverkar oss. Inte vad jag ville höra, tanken på att inte ha med mig mobilen 24/7 gjorde mig sjukt stressad. Samtidigt kunde jag ju inte heller dumförklara dem för jag visste att mobilen var det enda jag stirrat på de senaste darna då jag iofs varit magsjuk och inte kunnat göra så mycket mer.

Men nu verkar det som att min mobilstress levlat upp? Jag satt och kollade på melodifestivalen i lördags. Plötsligt började Martin Stenmark prata om att psykisk ohälsa idag är större än nånsin. Samtidigt inser jag att jag suttit och knappat på mobilen oavbrutet sen programmet gick igång, alltså samtidigt som jag ”tittat” på mitt älsklingsprogram som jag sett fram emot hela året, typ. Jag inser att det här är första gången under hela programmet som jag faktiskt försöker lyssna helhjärtat på tv:n. Jag inser att jag inte ens kan det, hur mitt hjärta slår och är stressat. Allt för dendär manicken i handen. Så jag stängde av den, slängde den ifrån mig.


Skavlans forskar-snubbe säger iaf att vi lägger 3-4h på mobilen om dagen och att den påverkar sömn, intryck, stress, allt. Så nu har jag gett mig själv mobilförbud, ja nästan iaf. Igår hade jag bara igång den två ggr och 45 min totalt, fullt tillräckligt. Och jag vet att jag bara levt ”mobilfritt” i typ två dygn men det känns faktiskt skitskönt och positivt. Igårkväll tittade jag liksom på så ska det låta. Och det var svinroligt, kanske för att min uppmärksamhet enbart var där. Jag har typ känt mig fri utan telefonen! 😀

Dock så är det väl säkert bara en tidsfråga innan jag inte kan hålla mig ifrån min dator istället. För sanningen är att datorn varit igång konstant med en facebook-flik sen jag stängde av mobilen.. Men folk måste ju kunna nå en på nåt sätt tänker jag. 😉
Se forskaren på skavlan här vetja och gör som jag 😉 🙂

Publicerat

Vill bara va lite ifred

Jag kör till Berlin, sover knappt, kör hem, sover knappt då heller, sen vaknar jag knappt innan mormors 85-årsfirande, spenderar ett par dar hos föräldrarna för att städa gamla rum (som jag knappt ens fick gjort), åker till Göteborg på tisdagen, åker till Helsingborg på torsdagen.
Jag har alltså spenderat en vecka, konstant runt folk. Och även om den största delen av tiden bara är med min närmaste familj så kräver det tydligen ändå en viss ständig social påfrestning. En påfrestning som gör att jag känt mig totalt utslagen varje kväll innan jag åkt hem från dem denna veckan.

I Göteborg träffade jag mitt stabs-crew, jag ska staba ett läger där över påsk. Vi hade en intressant men kort diskussion om, vem man är, egentligen. Varpå någon sa:

”Den enda tiden man egentligen är 100% sig själv är när man är helt ensam.”
Och så är det nog.

Och just det kändes så himla tydligt när jag lämnade köket hos päronen idag, jag lämnade för att äta min mat ensam i vardagsrummet. Jag var i upplösningstillstånd, uppstressad. Jag kände inte för att halvt bryta ihop framför folket (igen)(fast det var ju ganska tydligt att jag inte var tipp-topp). Så jag tog min tallrik och stängde dörren. Och så fort dörren stängdes, så kunde jag andas ut, lugna mig själv, vila lite, och låta ett par tårar leta sig fram (som att dem inte varit påväg länge). Ja, jag ville och behövde verkligen vara ensam. Men jag borde ju kanske gått lite längre och inte stannat för att vara ensam i husets vanligaste rum för så jävla ensam lät dem mig ju knappast va.. hahah

Ganska snart därefter drog vi; jag, syrran och mor + bäbis, mot mormors gamla hus för att rensa. Och morgondagen kommer antagligen se precis likadan ut men ännu mer hektiskt. Mormors gamla hus ska ju liksom tömmas. ?
Men på söndag, då ska jag fan lägga ifrån telefonen, stänga av den helt och bara va. Eller ja, jag behöver ju städa och diska och laga mat och röja upp efter katten och fixa lite dator-grejsemojs och annat som hänger över mig och och och… ?

Slutligen vill jag bara säga, njut. Njut av att ni kan vara effektiva utan att må dåligt.
Och njut av den egentiden ni har, den är lätt att underskatta. ?