Kategori: Vardagsproblematik

Publicerat

Miljövänner är trams. Hoppsan sa jag det högt?

I helgen var jag på stor-kalas. Vid bordet pratade vi kort om veganskt, vegetarianskt och djurhållning. Och där och då insåg jag hur jävla skönt det är att snacka med folk som också är uppväxta på landet. Folk som har samma erfarenheter och perspektiv som mig när det kommer till dem här sakerna. Och förstå mig rätt nu, du får äta vad fan du vill men:

  1. Tvinga mig inte att äta samma eller påstå att jag är en miljöbov som äter kött. (Ja, jag har blivit anklagad för att ”döda planeten” av en fd väldigt bra kompis).

  2.  Bara för att du inte äter kött så rättfärdigar det inte det faktum att du gång på gång flyger land och rike och köper allting nytt så fort något inte är top notch osv.

Miljöfrågan är så jävla komplex och jag orkar inte gå in på detalj varför man kanske inte bör påstå att klimatet skulle räddas bara för att vi slutar käka kött. Men kort och gott så kan man väl säga att djurhållning är del av ett naturligt kretslopp, det må ta från naturen, men det ger också tillbaks. Medans flygresor och produktion av alla våra prylar enbart tar från naturen. Jaja, som sagt, jag orkar inte gå in i denhär diskussionen och det är inte det min poäng här är heller.

Men faktum är att jag är ju själv en relativt stor miljövän, om jag glömmer min tygpåse bär jag all min mat i famnen och skäms för att folk tror jag är snål. Och jag insåg häromdan, att förutom kläder och teknik så är ALLTING i mitt hem återbruk. De möbler jag köpt är från loppis, likaså tallrikar, ramar och krukor. En hel del av mitt boende kommer också från mormor, farmor och farfar när dem flyttat till mindre. Och när jag för en dryg månad sen behövde nytt skrivbord, ja då gjorde jag mitt egna av ”skrot” som jag blev hur nöjd med som helst! Installation eller skrivbord?

Så ja, man kan absolut kalla mig miljövän. Och då är det kanske ganska naturligt att mina öron ställer sig på spets så fort någon börjar prata om miljön. Och eftersom jag då mestadels hänger med stadsfolk så är det ju dessas synpunkter jag hör. Folk som fördömer köttätare när de flesta i självaste verket aldrig ens satt sin fot på ett lantbruk. Och när jag hört dessa synpunkterna tusentals gånger så har jag nästan börjat tro att det är dem enda synpunkterna som finns, och känt mig, jamen lite oförstådd kanske. Och just därför var det så jävla skönt på storfesten i helgen. Att för en gångs skull höra sina egna perspektiv, att ens egna åsikter kan vara så självklara för andra, att slippa känna sig som typ en utböling, att slippa hålla igen och att slippa skämmas för att käka kött. Och om jag ska vara ärlig så önskar jag faktiskt att jag kände och hängde mer med lantisar som liksom både har koll på stad och landsbygden. Ofta känner jag att jag behöver välja sida. Det behöver kanske inte va så?

Publicerat

Lycka ska mätas i välbefinnande väl?

Jag är smått imponerad av mig själv. I höstas steg jag upp halv fem/sex varje morgon, även helg. Hur klarade jag det? Hur fan stod jag ut? Imorse gick jag upp kl 06, skitjobbigt ju! Men jag klarade det, wihoo!

Jag drog hursomhelst till Helsingborg för att ta del av en föreläsning om stress för personer som driver eget. Dem flesta drev eget inom psykisk hälsa, och av dem i sin tur hade de flesta själva gått in i väggen vid något tillfälle. Inspirerande ändå hur man vänder det negativa ett positiva.

Men att sitta där och höra folks egna synpunkter och erfarenheter kändes lite jobbigt. För där satt jag, jag som är mitt i dem erfarenheterna, mitt i smeten. Det gav mig helt klart ett stresspåslag, varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Fast lite komiskt är det ju ändå; att gå på en föreläsning om att förebygga stress och så blir man stressad av ämnet, haha!

Men det var ju som tur var minst lika intressant som det var jobbigt. Jag känner på något vis ett större lugn inför stress nu. Ja, jag är egentligen full av tankar och jag kan omöjligt återge föreläsningen. Men jag kan dela med mig av en liten uppmaning:
Istället för att säga ”hur många mål gjorde du?” eller ”Vad du var duktig som…” Säg istället, ”Hur kändes det?” För det är väl det enda som spelar roll? Som Avicii, hur duktig som helst och en massa krav på sig från överallt, men om det inte känns bra så känns det ju inte bra. Och så enkelt är det faktiskt. Vi borde ställa känslo-orienterade frågor istället för målorienterade. Lycka ska mätas i vårt välbefinnande, inget annat. Om något inte känns bra, nä då ska man ju inte heller göra det.

Nu sitter jag på tåget mot ett vårigt Götlaburg, ska la bli noice! Ha en fin dag! ?

Publicerat

Att vara eller inte vara?

Jag känner mig som så mycket. Eller ingenting alls. Jag känner mig så kluven med det mesta. Fast egentligen är jag inte kluven alls. Egentligen så är det väl just det som är grejen. Starka känslor, men dubbelt. Starka känslor åt båda hållen. Helt övertygad om en sak, plötsligt övertygad om motsatsen. Vanligtvis har jag inte så starka åsikter, men nu jävlar. Till och med nu, i skrivande stund händer detta. För fem minuter sen tänkte jag ”det här måste jag ju skriva om”. Och nu har jag redan börjat tänka, ”men stämmer verkligen detta, kan jag stå för det?”. Och det i sig är väl ett bevis på att jag kan det.

Ett annat exempel är att jag sagt till mig själv att jag absolut inte ska kolla program och jobba på datorn samtidigt, att jag ska undvika all sorts multitasking. Men jag fullständigt älskar ju att vara effektiv. Och just nu är tvn såklart igång framför mig.

Så vill man ha min ärliga åsikt. Så är det inte nu man ska fråga mig. Eller så är det precis det! Ställ samma fråga två olika dar, då får du åtminstone ett svar som du är nöjd med! 😉

Publicerat

Vilken mes jag är som skäms?

Jag skäms. Jag skäms för att prata om denhär utmattningen. Det känns tillochmed jobbigt att ens kalla det utmattning. Jag har skämts ett bra tag faktiskt. Och det är väl därför jag inte skrivit mer om den. Den borde ju vara över vid detta laget? Den borde varit över länge? Vilken mes är jag inte som aldrig verkar återhämta mig fullt?

Och nära och kära känner ju likadant. Du är lättirriterad, har det hänt nåt? Du är sucksig idag? Nej, det har inte hänt nåt. Det är bara sån här jag fucking är nuförtiden okej!?…

Men egentligen är det kanske inte så konstigt att jag inte återhämtar mig fortare. När jag känner för att vila trots att jag tycker att jag redan vilat tillräckligt, ja då tvingar jag mig att göra nåt. Det gör mig illamående. Men ofta känns det mer värt att göra något illamående än att inte kunna. Och dem sekunderna jag kan andas normalt, ja då faller jag direkt tillbaks till samma gamla tankesätt; Sjuk FOMO (fear of missing out), samma ouppnåeliga förebilder och samma vilja att vara effektiv. Helt enkelt samma gamla tankesätt som fick mig att hamna i dethär träsket från början.

Det hela gör mig så jävla rädd, rädd för att falla hit igen. Rädd för att nån gång springa in i väggen så jävla hårt, att inte kunna resa mig igen. Men kanske. Kanske kommer jag ändå inte känna mig fullständigt återställd förrens jag lärt mig tänka annorlunda? Och om jag lär mig det, då behöver jag kanske inte oroa mig lika mycket för att hamna här igen.

Publicerat

Veckans Diss – Tinder

Ja, jag har som resten av mänskligheten tindrat, no biggie. Vi alla känner ju typ minst 27 pers som hittat partner genom appen. Och även jag har träffat en eller flera personer genom Tinder. Men nu gör den mig bara för förvirrad. Ska jag gilla alla eller rata alla? Bättre att kanske inte öppna den alls bara?

En kompis har länge ratat appen, den är för ytlig och hon är för pk (politiskt korrekt). Och visst är det en ytlig app, men jag har tidigare inte sett det som ett problem. Jag vill tro att jag varit relativt bra på att se igenom den ytligheten. Men nu tror jag bara att det varit en ursäkt, kanske har jag aldrig sett igenom den. ?

Jag fick se en kompis tinder-profil häromdagen, och jag insåg att jag inte hade swajpat höger trots att det är typ världens skönaste människa. Och faktum är att majoriteten av personerna jag blivit intresserad av har varit motsatsen till vad jag trott varit min ”typ”. Så detdär med typer tror jag inte på, fast det har jag iofs inte gjort på ett bra tag. Det slutade jag egentligen med för längesen när jag råkade gå och bli betuttad i någon extremt(!!!) olik mig enbart pga av dess skämt haha!

Nuförtiden öppnar jag appen och blir bara förvirrad, jag har iofs inte öppnat den på evigheter pga pallar inte och gillat nån annan. Men om man inte gillar personer som man tror man ska gilla, och om dem jag normalt inte skulle swipa vidare är as-sköna, och om man kanske ändå till viss del går och bli kär i personer utifrån personlighet, och om ens egna känsla över vilka man har kemi med har försvunnit eller inte stämmer, och om man ändå inte känner för att döma folk utifrån deras bilder. Då finns det ju ingen anledning att hålla på med en app som gör och står för allt det? Nä, om man inte vet vad man söker, nä då kan man ju inte heller ”leta”.  Dessutom har demdär kallade känslorna enbart kommit när jag varit som mest oberedd på dem. Och detdär med att dejta, nä fy. Tror verkligen inte det är min grej.

Så nej. Hej pk-Alma och Hejdå Tinder.