Är det socialt acceptabelt för mig att va finne?

Medans folk generellt brukar vilja åka till USA eller Australien har det för mig alltid varit Island eller Finland (bilder därifrån). Island har ju sin natur men Finland är lite av ett större mysterium. Troligtvis handlar det väl om att vi delar mycket historia, men Finland låter och fungerar helt annorlunda, på många vis bättre än Sverige, om man får säga så. Haha! Men faktum är att det inte bara är landet jag gillar. Av dem finskar jag träffat så har jag gillat typ 100% och även de svenskfinska vänner jag har, har jag liksom alltid fått en känsla av tillit ifrån.

För en månad sen delade en gammal finsk kompis en artikel från bbc. Ni vet hur svenskar ibland uppfattas som kalla? Att vi står 10 meter från varandra när vi väntar på bussen? Att vi inte småpratar? Ja, jag är verkligen urusel på att småprata, verkligen. Egentligen så borde jag dra till en plats där alla är überöppna. Eller. ELLER!! Så borde jag kanske dra till en plats där folk pratar ännu mindre. Så att jag slipper tycka jag är konstig som inte gillar att, ja prata.

FÖR gissa vad dendär artikeln från bbc handlade om!!? ”How the finnish survive without small talk”. För även om vi i Sverige generellt(!) kan vara sjukt stela så är nog Finland ändå några snäpp ”värre”. Jag kände igen mig väldigt mycket i artikeln iaf. Att det ofta inte handlar om att inte vilja prata, utan snarare att inte veta hur eller vad man ska säga eller ännu snarare; Viljan att ha meningsfulla konversationer snarare än onödigt småprat. För helt ärligt, vem fan bryr sig om att vädret är fint? Nä, sånna konversationer ger ingen någonting (förutom om du är lantbrukare som mina föräldrar då förstås). Och när folk säger ”What’s up?” eller ”Läget?”, då vet vi ju alla svaret: ”Det är fint, själv?” ”Jodå, det rullar på”. Och jag hatar mingel-sammanhang, man ska prata ytligt och med flera. Jag förstår verkligen inte hur man gör, jag brukar ärligt springa iväg och gömma mig haha.. För mig känns det som att folk låtsas bry sig, som att det finns regler jag inte förstår mig på. Regler för vad som är socialt acceptabelt. Regler som ger en social ångest. För mig, och finnarna handlar inte småprat om att genuint bry sig, jag har ingen jävla aning om vad småprat är bra för. Men let me know om du fattar grejen själv!!

Däremot tror jag det är viktigt att finnas där för varandra. Att om du ser en uppgiven tös på en bänk, sätt dig ner och berätta något om dig själv vetja! För det hände mig, och det förändrade verkligen min dag, och hoppet om mänskligheten. Jag var i Tallin och hade verkligen försökt leta upp mötesplatsen där jag skulle träffa en finsk kompis. Till slut var jag bara så frustrerad, irriterad och uppgiven att jag satte mig ner på en bänk. Egentligen ville jag ju bara sitta där och sura för mig själv, men det struntade en 94-årig kvinna fullständigt i. Hon kunde varken svenska, tyska eller engelska, men med friska rörelser och hennes vilja att kommunicera gjorde hon mig snabbt på bra humör igen. När min kompis dök upp 5 min senare rusade jag ifrån min väska som ingenting. Den 94-åriga tanten hade inte bara gjort min dag utan också vunnit min fulla tillit, trots att vi bara kunde förstå varandra genom rörelser. Tänka sig att en främling kan påverka en så. Och det betyder ju också att vi själva kan påverka andra främlingar och förgylla en annans dag. Och det finns inga ursäkter såsom språkbarriärer eller ursprung eller ålder. En uppgiven främling är en uppgiven medmänniska och kanske blivande vän, vem vet?

Jag tror vi borde strunta i alla regler, strunta i vad som är socialt acceptabelt. Och lyssna mer på hjärtat och ta hand om varandra mer. För visst är det dem intressanta konversationerna vi bryr oss om? Det är ju dem som får oss att ifrågasätta och lära oss av varandra och utveckla oss själva. Låt oss då våga hoppa direkt till dem frågorna? Och låt oss våga invadera varandras personal space och vara det bästa under någon annans dag? Mäktigt att kunna va det, va?

Ps. Idag är det tydligen Sverigefinnarnas dag 😀

Nu kan Anders vara stolt.

Förra månaden grämade jag mig till mina föräldrar. Mitt korttidsminne var fullständigt kaputt. Jag kunde inte fullfölja en enda grej utan att liksom glömma. Det tog mig t.ex en hel dag att skriva ett mejl, för att jag gång på gång glömde att jag lämnade appen för att leta upp mitt skype-namn och klistra in, jag glömde varför jag reste mig varje gång jag reste mig, och mitt på dan borstade jag tänderna utan att veta varför eller hur jag tagit det beslutet. Det var faktiskt skitläskigt. Men vad säger mina kloka föräldrar och syster då? (obs, oberoende av varandra). Jo, de alla hänvisar till Skavlan och nån forskare som pratat om hur negativt mobilanvändandet påverkar oss. Inte vad jag ville höra, tanken på att inte ha med mig mobilen 24/7 gjorde mig sjukt stressad. Samtidigt kunde jag ju inte heller dumförklara dem för jag visste att mobilen var det enda jag stirrat på de senaste darna då jag iofs varit magsjuk och inte kunnat göra så mycket mer.

Men nu verkar det som att min mobilstress levlat upp? Jag satt och kollade på melodifestivalen i lördags. Plötsligt började Martin Stenmark prata om att psykisk ohälsa idag är större än nånsin. Samtidigt inser jag att jag suttit och knappat på mobilen oavbrutet sen programmet gick igång, alltså samtidigt som jag ”tittat” på mitt älsklingsprogram som jag sett fram emot hela året, typ. Jag inser att det här är första gången under hela programmet som jag faktiskt försöker lyssna helhjärtat på tv:n. Jag inser att jag inte ens kan det, hur mitt hjärta slår och är stressat. Allt för dendär manicken i handen. Så jag stängde av den, slängde den ifrån mig.


Skavlans forskar-snubbe säger iaf att vi lägger 3-4h på mobilen om dagen och att den påverkar sömn, intryck, stress, allt. Så nu har jag gett mig själv mobilförbud, ja nästan iaf. Igår hade jag bara igång den två ggr och 45 min totalt, fullt tillräckligt. Och jag vet att jag bara levt ”mobilfritt” i typ två dygn men det känns faktiskt skitskönt och positivt. Igårkväll tittade jag liksom på så ska det låta. Och det var svinroligt, kanske för att min uppmärksamhet enbart var där. Jag har typ känt mig fri utan telefonen! 😀

Dock så är det väl säkert bara en tidsfråga innan jag inte kan hålla mig ifrån min dator istället. För sanningen är att datorn varit igång konstant med en facebook-flik sen jag stängde av mobilen.. Men folk måste ju kunna nå en på nåt sätt tänker jag. 😉
Se forskaren på skavlan här vetja och gör som jag 😉 🙂

En liten rättelse. Plot twist ?

Tidigare i eftermiddags pratade jag med syrran. Hon övertolkade mitt inlägg från alla hjärtans dag och tog det som att jag är upp-över-öronen-kär i någon och att den inte känner detsamma och att det gör mig jätteledsen. Sen bestämde hon sig för att gå och berätta om mina ”olyckliga känslor” för våra föräldrar och att det skulle vara därför jag skällde ut henne och morsan när dem berättade en vinklad nyhet för mig. Sen ska min fader ha frågat min syster något i stil med huruvida han kan ge mig livsråd osv. ?

Vänta va!?!?! Neeej? Skämtar du? Har du sagt det till dem? Hahah förfaan.. ? *Suuuck* *Skakande på huvud*? Ja ungefär så var min reaktion när jag fick reda på detta tidigare idag. Jag vet inte varför min familj gör såhär haha. Men det är ju inte konstigt att ingen nånsin berättar nånting nånsin om sitt privatliv för varandra i denhär familjen? Hursomhelst känner jag att jag nu behöver reda ut ett par saker:

1. Jag är inte olyckligt kär i någon.

Jag är inte heller lyckligt kär i någon. Så då är jag kanske olyckligt kär om jag nu ens faktiskt är kär vilket jag inte ens vet om jag faktiskt är eller ens varit i personen i fråga. Men det spelar ingen roll hur jag känner, för jag vill inte att någonting ska ändras där. Dessutom känner jag mig ganska van med denhära känslogåtan och det är absolut ingenting som skulle göra min stubin så himla kort. För så jäkla olyckliga är inte mina känslor.

2. Ni behöver inte skylla mitt dåliga beteende på något annat än trötthet.❤️

Om jag i princip skäller ut dig för att du berättat en nyhet lite vinklad, så kan du antingen ta en tänkare över sättet du förmedlar information på eller så kan du lyssna på min förklaring. Att jag är trött och vill vara ensam och tillochmed hänvisar till gårdagens blogg-inlägg där jag beskrivit att jag är just sliten. Kan ni bara förstå att denhär tröttheten fortfarande är här och inte är påväg någonstans? Den är anledning nog för mig att vara sjukt lättirriterad. Eller så kan ni ju också faktiskt fråga mig rakt ut om jag är jätte-olyckligt kär i nån hahah ?

Och sen varför jag tillåter mig själv att bli så jävla sliten är en helt annan historia och blogginlägg 😉 😉

Vill bara va lite ifred

Jag kör till Berlin, sover knappt, kör hem, sover knappt då heller, sen vaknar jag knappt innan mormors 85-årsfirande, spenderar ett par dar hos föräldrarna för att städa gamla rum (som jag knappt ens fick gjort), åker till Göteborg på tisdagen, åker till Helsingborg på torsdagen.
Jag har alltså spenderat en vecka, konstant runt folk. Och även om den största delen av tiden bara är med min närmaste familj så kräver det tydligen ändå en viss ständig social påfrestning. En påfrestning som gör att jag känt mig totalt utslagen varje kväll innan jag åkt hem från dem denna veckan.

I Göteborg träffade jag mitt stabs-crew, jag ska staba ett läger där över påsk. Vi hade en intressant men kort diskussion om, vem man är, egentligen. Varpå någon sa:

”Den enda tiden man egentligen är 100% sig själv är när man är helt ensam.”
Och så är det nog.

Och just det kändes så himla tydligt när jag lämnade köket hos päronen idag, jag lämnade för att äta min mat ensam i vardagsrummet. Jag var i upplösningstillstånd, uppstressad. Jag kände inte för att halvt bryta ihop framför folket (igen)(fast det var ju ganska tydligt att jag inte var tipp-topp). Så jag tog min tallrik och stängde dörren. Och så fort dörren stängdes, så kunde jag andas ut, lugna mig själv, vila lite, och låta ett par tårar leta sig fram (som att dem inte varit påväg länge). Ja, jag ville och behövde verkligen vara ensam. Men jag borde ju kanske gått lite längre och inte stannat för att vara ensam i husets vanligaste rum för så jävla ensam lät dem mig ju knappast va.. hahah

Ganska snart därefter drog vi; jag, syrran och mor + bäbis, mot mormors gamla hus för att rensa. Och morgondagen kommer antagligen se precis likadan ut men ännu mer hektiskt. Mormors gamla hus ska ju liksom tömmas. ?
Men på söndag, då ska jag fan lägga ifrån telefonen, stänga av den helt och bara va. Eller ja, jag behöver ju städa och diska och laga mat och röja upp efter katten och fixa lite dator-grejsemojs och annat som hänger över mig och och och… ?

Slutligen vill jag bara säga, njut. Njut av att ni kan vara effektiva utan att må dåligt.
Och njut av den egentiden ni har, den är lätt att underskatta. ?

Ett fegt kärleksbrev

Hej du,

Jag är en fegis. En fegis som inte vågar säga det till dig direkt. Men vad är poängen. Jag vet ju att du inte känner så för mig. Och vi är vänner, så om du läser detta. Jag menar, jag hoppas att du inte läser detta. Jag vet inte vad jag menar egentligen. Egentligen vill jag bara fortsätta vara vänner du vet, även om du inte tror man kan va det med någon man haft känslor för. Men du är fantastisk, och jag gillar verkligen hela din grej. Sjukt vad snabbt hjärtat kan inse saker ibland. Jag vet att vi knappt träffats och du kanske/förhoppningsvis inte förstår att det handlar om dig. Och det är kanske därför jag vågar skjuta mig i foten med detta nu. Men jag hoppas att du tar det som en komplimang och om inte så kan du låtsas som att det handlar om någon annan, det kan du göra iaf. För jag är glad att jag dök upp, trots att det jag var rädd för skulle hända, hände.
Jag behöver en vän som dig. Så jag hoppas vi ses snart igen. Sköt om dig. Men förlåt.