Är det inte sjukt svårt att sätta ord på livet? Hur definierar man ens det? Ja ikväll fick jag reda på två saker, båda oväntade. Det ger en lite perspektiv på saker och ting. Mina känslor svämmar över i skrivande stund och jag vet inte var jag ska börja. Men som en kompis skrev typ idag eller igår, att så länge man faktiskt börjar, spelar det ingen roll var. Jag tänker på mina nära och kära. Hur vi alla är på olika ställen i livet. Någon gråter över någon, en annan har precis hittat den rätta, någon reser Australien-runt, någon har precis blivit mamma, någon vill ha barn, någon vill bara dra härifrån, någon skrattar med en annan, någon har skaffat katt, någon ska lära sig ett instrument, någon njuter i Thailand, någon avskyr sitt jobb, någon är sjukskriven.
Men exakt precis så som jag känner i denna sekund, så har faktiskt ingen någonsin känt, inte exakt just så. Häftigt huh?
Idag, för exakt ett år sen begav jag mig till mig min tyska kompis för första gången. Tillsammans med ett par andra nyfunna vänner, som jag träffade i Guatemala av alla ställen, hade vi verkligen ”the time of our lifes”. En vecka senare drog jag mot Graz, Österrike där jag spenderade resten av våren inneboende hos en kompis. Jag tog den gula cykeln mot min tandem/språk-partner, dansade i hagel, var skitnära att blanda in mig i ett knivslagsmål (ångrar fortfarande att jag inte hade tillräckligt med civilkurage). Det hela kändes och känns faktiskt fortfarande overkligt som fan, som att det var en dröm som utspelade sig där och då och som jag vaknade från när jag kom tillbaks till Sverige. Det känns så längesen men det vara bara precis ett år sen, inte ens det.
Jag tänker också på när jag som 4-åring blev påkörd av en moped. Det vände säkert mina föräldrars liv uppochner. Jag, i sällskap av mor spenderade en halv sommar på sjukhus. Nu, 18 år senare skrattar vi allihopa om hur lustigt det egentligen är. Jag har fortfarande en halv skruv i benet (ja, det har jag faktiskt). Som en inneboende trofé i mitt lår haha! Men faktum är att tiden går och dem sakerna som brukade kännas som världens undergång utvecklas istället till lärdomar, skratt eller roliga historier.
Ja, det är väl det vi kallar livet. Att dag för dag passerar utan att man tänker så mycket på vad som händer men när man plötsligt tittar tillbaks är allting annorlunda. Hur tiden aldrig nånsin gått så sakta men plötsligt är man 22, hur fan gick det till liksom? Hur man gråter över någon ena sekunden och skrattar med en annan nästa sekund. Hur det jobbiga förminskas med tiden, eller hur det som till synes är obetydligt från början plötsligt utvecklats till världens häftigaste grej. Hur hela världen förändras, bara för att man får reda på något oväntat, eller ja två oväntade saker. Ja livet är så sjukt jävla sjukt. Odefinierbart. Inget rätt eller fel. Men en grej är jag säker på:
Det värsta idag är det roligaste imorgon, så om det värsta ändå inte är värre än så, så kan man väl lika gärna bara bry sig om det roliga direkt istället.
