Kategori: Vardag

Publicerat

Ointresserad och icke-exalterade människa.

Det är jag det. Idag träffade jag en kompis. Hon är en sån sjukt härlig människa, öppen och alltid ett leende på läpparna, positiv person. Hon är en sån person man kan prata ganska djupt med men som jag inte träffar jätteofta. Idag var första gången jag var hos henne, spännande att se hur hon bor och hennes hästar. Men plötsligt insåg jag att jag inte var jag. Att jag inte var helt närvarande. Inte så intresserad som jag brukar, borde eller vill känna mig. Mest standard-saker som kommer från munnen som att en del av sig själv knappt ens lyssnar. Jo, såklart jag lyssnar på vänner och ovänner och alla andra. Men det är som att en del av själen är borta. Jag vet ju att jag egentligen bryr mig och egentligen vill jag ju ställa följdfrågor om vad jag egentligen genuint undrar. Men idag var jag bara bäh. Typ.

Men jag känner igen den känslan. Tyvärr. Det var samma sak när jag tidigare i vår träffade en annan vän, också en sån man kan ha jävligt intressanta konversationer med. Men ur sig själv kommer ingenting. Man kan få en intressant fråga som man egentligen kan säga en massa saker om. Som hur det går med mitt fik. Man kan ju svara att jag i dagarna ska koka sylt och göra saft och all färgproblematik när jag målat eller hur regnet komplicerar eller hur mycket min mor hjälpt eller vad som helst annat. Finns ju hur mycket som helst man kan prata om. Men allt som kommer ur mig på den frågan är nuförtiden ”Ja, det går väl bra, ja” samtidigt som min hjärna nästan kollapsar av att försöka komma på något intressant att säga om det. Nä, att prata om sig själv är normalt inget jag tycker är superkul, och just nu verkar det knappt gå alls emellanåt. För istället är allt som kommer ur munnen frågor som jag redan vet svaren på och som jag ändå kommer glömma om två sekunder för att:

Mitt minne åter är kasst. Mitt korttidsminne har en tendens att glömma det mesta för tillfället. Som att glömma kvittot hemma när man ska lämna tillbaks skor, inte komma ihåg om man redan tagit schampoo när man duschar eller som idag, att glömma stänga av ugnen innan man drar iväg.

Det värsta av allt är ju nog ändå att jag vet exakt varför jag är off. Varför saker försvinner från hjärnan så fort det kommit dit. Varför jag inte är på tårna i konversationer. Varför jag känner mig ointresserad och icke-exalterad.

Inatt kom jag hem från en kul(!) tillställning halv 3 (och träffade min future soulmate, fast det kommer vi inte inse förrens om några år när tiden är rätt ni vet.. Haha! Nä skojar såklart, men det finns tydligen snygga människor i världen). Men istället för att gå och lägga mig som man ju normalt gör när man druckit och kommer hem från fest, nä då slog jag upp datorn och gjorde ett inlägg på sociala medier som jag velat göra under dagen men absolut inte hunnit. Och det är väl exakt det som är anledningen. Inte att jag kom hem sent, men det tankesättet. Att klockan är natt men ändå ska man hinna med saker innan sömn.

Men men, oroa er nu inte förihelvete.. Mitt fik startar om några dar. Det är klart det är stressigt inför öppningen. Men så småningom kan man ju förhoppningsvis komma in i lite rutiner och bli lite lugnare med att dagarna är lika varandra igen.

Ens sinnesstämning blir ju dock inte bättre av att man i stort sett bara lyssnar på halvledsna, fast skitbra svenska låtar. Ni vet som, Molly Sandens nya platta eller Veronica Maggios nya platta eller Hov1s nya platta. Eller helt enkelt kombination:

Det här blev visste ett lite långt inlägg, men det får ni stå ut med nu när jag inte hinner skriva lika många inlägg som jag brukade 🙂

Publicerat

Min vår var inte min vår eller har jag kanske redan haft min sista vår som jag känner igen den?

16 april i Graz 2018. Det var i ett av dessa oväderna och solstormarna som min gamla mobil blev vattenskadad och dog.

Eftersom jag spenderade hela förra våren i Österrike så missade jag ALLT här hemma. Det är liksom mycket jag sett fram emot sen dess. Påsken i Graz var ju långt ifrån ensam och dålig men man kan ju ändå se fram emot våren här på hemmaplan. Och just därför känns det kanske lite vemodigt att påsken inte varit ett dugg som den brukar. Familjen letade påskägg utan mig, jag var ju på läger. Min syster tvingade iofs mig att leta upp mitt ägg direkt när jag kom hem till Bjäre på påskdagens kväll. Men det är svårt att njuta av att leta upp sitt ägg i mörke, kyla och när allt man egentligen borde göra är att sova.

En annan påsktradition är att vi brukar binda ägg hos farmor och farfar, på gammalt, bästa och hardcore vis såklart. Alltså vi binder lökskal, gräs och blommor runt ägg som sedan kokas i vatten blandat med ännu mer lökskal. Det blir coolt. Men i år blev det inte av, farmor och farfar var för sjuka och om det hade blivit av hade jag ju ändå inte varit hemma.. Påskens tredje kännetecken är konstrundan. Vår familj (läs kvinnorna i min familj) brukar alltid köra runt och kolla på konst, jag och syrran brukar minska åldersgenomsnittet ganska rejält haha! Men i år har jag faktiskt inte åkt eller kollat på någons konst alls, det har liksom bara inte blivit av.

Det allra största vårtecknet är ju dock fortfarande föräldrarnas kosläpp, som jag ju också missade förra året. Även det missade jag i år, när jag fick reda på det hade jag redan bokat upp mig för att åka till Liseberg med resten av CISV Sweden som ju visserligen också är lite av en tradition för mig 🙂


  • Fast lite lite lite lite vår har jag väl kanske ändå fått…. 🙂

Så ja, det känns lite konstigt. Som jag sett fram emot denna våren hela året, men nu när det är första juni och officiellt sommar så har våren inte varit ett dugg som den brukar eller alls som jag förväntade mig. Fort har den gått dock, och samtidigt väldigt långsamt på nåt vis. Sommaren kommer väl bli konstig den också, oviss men framförallt spännande och inget i stil med vad den tidigare varit. Och sen kommer hösten plötsligt som ett skott, och på första gången på relativt länge så vet jag inte vad jag ska göra då heller. De senaste åren har höstens skolkataloger varit årets enda fastaste punkt haha.. Men nu känns det som alla dem där temporära grejerna börjar ta slut, kanske dags att välja karriärval? Men hur tråkigt och mainstream är inte det!? Aja, jag kan kanske skjuta på det liiiite till och backpacka i Europa i höst hmmm 😉 Och sen är det vinter och sen är det plötsligt vår igen och då ska jag minsann njuta av denna årstiden på riktigt 🙂

Men jag funderar, betyder faktumet att ingenting känns som det brukar att jag håller på att bli vuxen? Ja, livet förändras ju ständigt och varje dag blir man ju en dag äldre. Men hur många dar har jag kvar innan jag måste släppa taget om barndomen? Måste man släppa taget om den? Har jag kanske släppt taget om den redan men inte riktigt förstått hur den här andra världen fungerar? Finns det en handbok i hur man växer upp? Fast om det finns en så kan vi väl elda upp den direkt, jag vill uppfinna min egna lilla handbok, liksom du kanske redan skapat den perfekta för dig själv?

Publicerat

Jag har också världens bästa mor.

Ja, i helgen var det ju mors dag. Jag tycker alla sånna dar är ganska löjliga egentligen. Samma sak är det med födelsedagar eller amerikas thanksgiving. Varför ha en endaste dag att sprida sin kärlek på? Varför inte säga tack varje dag? Eller varför inte säga tack när man faktiskt menar det och inte bara för att det är en speciell dag? Och varför känner sig alla tvungna att säga att dem har världens bästa mamma på sociala medier? Om jag skulle lägga ett sånt inlägg så skulle min mor inte ens se det men sen skulle jag få en massa likes från folk som inte ens träffat henne. Lite konstigt beteende ändå om man beskriver det på det viset?

Hursomhelst, jag har faktiskt funderat ett ganska bra tag på att skriva ett litet inlägg om min mor här. Och visst hade jag (om jag hade orkat och haft tid) kunnat göra det på mors dag. Men just idag, just ikväll känner jag mig faktiskt lite extra tacksam över henne. Och av den anledningen kommer det nu istället. Och jag förstår ju att ni kanske inte tycker det är så roligt att läsa om hur bra min mor är och isf kan ni sluta läsa nu. Byeee.. 😉 Men jag vet att hon själv kommer läsa detta så småningom och det är faktiskt det enda som spelar roll.

Min mor är alltså en hjälte. Jag säger aldrig det, vi använder inte så stora ord i min familj. Men hjälte är precis vad hon är. Just nu är det kanske extra tydligt. Anders ligger på soffan efter en operation så hon och brorsan jobbar dubbelt. Men på något vis lyckas hon ändå hjälpa mig att bygga var och varannan dag. Eller snarare är det jag som hjälper henne att bygga. För hon är en hjärna, hon håller koll på alla mått och konstruktionen och hur vi ska anpassa arbetet utifrån vad för tak vi ska lägga. Kvalitetstid är vad vi har, och den tiden uppskattas enormt. Hon lär mig blanda cement och gjuta och använda hjärnan en aning mer än vad jag gjort i skolan. Hon är positiv och driven och kommer på nya lösningar. Rolig som sjutton är hon också, utan att hon vet om det. Häromdan sa hon till exempel glatt hur hon hade ändrat vår ritning, jag såg ingen skillnad. Sen förklarade hon att man inte kunde se skillnaden för ritningarna såg exakt likadana ut, det var bara ordningen hon hade ritat strecken som skiljde sig och det hade hon koll på för det var ju hon som hade ritat. Haha!

Men mor är inte bara ett jobbsnille. Hon finns ständigt där för alla. Hon håller koll på sin egna mors papper och hälsa och tabletter, hon kör min syrras svärmor fram och tillbaka till sjukhuset, hon är barnvakt till syrrans bäbis, hon jobbar extra på gården och ja som sagt, hon hjälper mig att bygga. Hon har all rätt att gnälla och vara suris på alla i familjen, men istället är hon klistret. Hon är en sån morsa som är stolt över oss barn, stöttar oss och hjälper oss, försöker vara allt och lite till, mot alla, hela tiden. Och hon får aldrig höra hur bra hon är, men det är hon. Världsbäst.

Publicerat

Hello business woman! HBTQ-bikes? Why u do dis?

För att vara jag, så händer det sjukt mycket nu. Så snart som möjligt drar jag in till Helsingborg, lämna tillbaks lite kläder, hälsa på jobbet men framförallt skriva lägenhetskontrakt. Om jag inte får för mig något annat så verkar det nämligen som att jag blir helsingborgsbo i december! Haha! Imorgon blir det en tur in till Ängelholm. På onsdag kommer tidningen hit för att intervjua mig. På torsdag är det fotoutbildning på kontoret, jag ska ju fota studenten om en månad och inte heller det lyckas jag ta in och inse och panika över. Jaja, lika bra det haha..

Det största som egentligen händer nu är ju ändå definitivt att jag startar café om en månad! Ja, bara en månad kvar och jag har ap-mycket att hinna med tills dess. Och jag tänker definitivt inte rabbla upp allt för det är både tråkigt att läsa och inte direkt något att skryta med. Men jag tänker absolut göra ett bättre inlägg när jag hinner för er att läsa om allt det spännande jag har på gång! 😀 Egentligen vill jag bara dela med mig av allt nu på en gång, men den som väntar… OCH i förra veckan blev jag utsedd till en av två vinnare av ungdomsledarpriset i Båstad kommun. Även det har jag sjukt mycket att säga om… Ahhr, tiden..

Haha! Vilket taskigt inlägg egentligen. Jag ger bara en massa intressanta händelser men ingen fakta runtomkring. Vad är det för boende jag ska flytta till? Varför ska jag bli intervjuad? Varför har jag sprayat cyklar? Juste, det kanske ni inte undrade över för det har jag faktiskt inte skrivit något om, än hehe. Men medans jag färgade dem häromdan så kom en av polackerna förbi som jobbar för föräldrarna och tittade lite frågande på mig. Han undrade vilka färger och om det var HBTQ-bikes. Det tyckte jag var lite roligt, framförallt eftersom jag vet att den andra polacken eventuellt är lite kontroversiell när det kommer till sånt. Fast han kallade mig precis för business woman, so it’s cool. Hehe.

Publicerat

Två nyper vila och en näve rätt musik

Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone, jag vet det. Det är inte det att jag inte vill spendera massa tid på att ösa ur mina tankar, för jag gillar ju det. Men det är väl snarare så att jag prioriterar annorlunda och kan göra det. Innan brukade jag blogga när jag blev för trött på att inte orka göra någonting. Det låter kanske konstigt, men det var verkligen så. Jag vilade och när jag var trött på att vila men fortfarande inte kunde förmå mig till att göra något vettigt så skrev jag ett blogginlägg. Men nuförtiden så gör jag antingen något vettigt eller så vilar jag helt. Mellanting känns bara onödigt. Jag tror jag uppskattar och förstår innebörden av att ”bara vara” mer än vad jag någonsin gjort. Och lät inte det som någon sorts reflektion/sammanfattning/slutsats från nåt skolarbete haha!?

Men vet ni vad hörrni!? Jag har till och med börjat meditera. Eller egentligen vet jag inte vad meditation innebär. Men ibland får jag för mig att bara ligga ner och andas till lugnande musik. Jag tänker iaf att det är meditation, att det är nåt sånt alla sånna duktiga människor gör när dem säger att de mediterar. Ja, nu har väl jag också gått och blivit en duktig hippie, haha! Eller ja, en äkta bohemian som min familj kallat mig sen länge. Men jag kan faktiskt till och med rekommendera det; när alla tankar, stress och måsten brakar i hela kroppen så är den där lugnande musiken faktiskt det enda som ger en svag kram till själen. Och det menar jag, även om jag i skrivande stund nästan själv lyfter sådär ifrågasättande på ena ögonbrynet.?

Egentligen är det där med musik lustigt. Aldrig skulle jag nånsin förr få för mig att lyssna på lugnande och tråkig musik. Jag har nästan sett det som slöseri av tid som bättre spenderas med att lyssna på bra musik, texter, melodier. Men faktum är att jag ibland aktivt väljer att lyssna på annan musik än vad jag egentligen vill höra på. Till exempel så kan jag ibland grotta ner mig fullständigt i Taylor Swifts gamla låtar. En vecka senare upptäcker jag att min sinnesstämning successivt har förändrats till det sämre. Om jag enbart lyssnar på rockig musik, ja då blir jag istället en frustrerad liten Alma. Man ska väl helt enkelt komma ihåg att det finns massvis med bra musik och miljarder artister och band som bidrar med ofantligt mycket musik som jag inte ens upptäckt, än. Och egentligen, varför begränsa sig och bara lyssna på ett fåtal? Varför aldrig lyssna på lugnande musik som man tror man inte får något ut av när man i självaste verket kan alla andra låtar man annars hade lyssnat på utan och innan?

Ta en kvart, lyssna på något du aldrig annars skulle få för dig att lyssna på och bara va.