Jag är smått imponerad av mig själv. I höstas steg jag upp halv fem/sex varje morgon, även helg. Hur klarade jag det? Hur fan stod jag ut? Imorse gick jag upp kl 06, skitjobbigt ju! Men jag klarade det, wihoo!
Jag drog hursomhelst till Helsingborg för att ta del av en föreläsning om stress för personer som driver eget. Dem flesta drev eget inom psykisk hälsa, och av dem i sin tur hade de flesta själva gått in i väggen vid något tillfälle. Inspirerande ändå hur man vänder det negativa ett positiva.
Men att sitta där och höra folks egna synpunkter och erfarenheter kändes lite jobbigt. För där satt jag, jag som är mitt i dem erfarenheterna, mitt i smeten. Det gav mig helt klart ett stresspåslag, varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Fast lite komiskt är det ju ändå; att gå på en föreläsning om att förebygga stress och så blir man stressad av ämnet, haha!
Men det var ju som tur var minst lika intressant som det var jobbigt. Jag känner på något vis ett större lugn inför stress nu. Ja, jag är egentligen full av tankar och jag kan omöjligt återge föreläsningen. Men jag kan dela med mig av en liten uppmaning:
Istället för att säga ”hur många mål gjorde du?” eller ”Vad du var duktig som…” Säg istället, ”Hur kändes det?” För det är väl det enda som spelar roll? Som Avicii, hur duktig som helst och en massa krav på sig från överallt, men om det inte känns bra så känns det ju inte bra. Och så enkelt är det faktiskt. Vi borde ställa känslo-orienterade frågor istället för målorienterade. Lycka ska mätas i vårt välbefinnande, inget annat. Om något inte känns bra, nä då ska man ju inte heller göra det.
Nu sitter jag på tåget mot ett vårigt Götlaburg, ska la bli noice! Ha en fin dag! ?
