Etikett: utmattning

Publicerat

Det är najs

Det är inte najs att jag nästan svimmade i måndags. Det är inte najs att jag kom hem från skolan 05.30 i måndags pga av plugg. Det är inte najs att jag spenderat hela veckan i skolan och att mina roomies knappt sett röken från mig. Det är inte najs att jag liksom igår, har en till tenta imorgon.

Eller egentligen. Är det inte najs? Är det inte najs att kämpa för något, att hänga med klassisar, att ha musikquiz, att dricka öl, att lära sig grejer? Det finns ju en charm i det, även om allt ofta är ganska överväldigande. Kanske är allt det här egentligen jättenajs? Även om det inte känns så najs när man väl sätter sig där i salen för att skriva tenta, eller när man vaknar på morgonen efter två timmars sömn. Men en till grej som faktiskt är jättenajs är att jag inte har några lektioner eller föreläsningar på hela veckan. Jag ska hem-hem på onsdag och träffa bäbisar och katter och andra familjemedlemmar och andra djur. Jag ska faktiskt ha tid till att ha ångest över plugg och inlämningar och framtiden. Det är väl ändå najs om nåt. ?

Publicerat

Ointresserad och icke-exalterade människa.

Det är jag det. Idag träffade jag en kompis. Hon är en sån sjukt härlig människa, öppen och alltid ett leende på läpparna, positiv person. Hon är en sån person man kan prata ganska djupt med men som jag inte träffar jätteofta. Idag var första gången jag var hos henne, spännande att se hur hon bor och hennes hästar. Men plötsligt insåg jag att jag inte var jag. Att jag inte var helt närvarande. Inte så intresserad som jag brukar, borde eller vill känna mig. Mest standard-saker som kommer från munnen som att en del av sig själv knappt ens lyssnar. Jo, såklart jag lyssnar på vänner och ovänner och alla andra. Men det är som att en del av själen är borta. Jag vet ju att jag egentligen bryr mig och egentligen vill jag ju ställa följdfrågor om vad jag egentligen genuint undrar. Men idag var jag bara bäh. Typ.

Men jag känner igen den känslan. Tyvärr. Det var samma sak när jag tidigare i vår träffade en annan vän, också en sån man kan ha jävligt intressanta konversationer med. Men ur sig själv kommer ingenting. Man kan få en intressant fråga som man egentligen kan säga en massa saker om. Som hur det går med mitt fik. Man kan ju svara att jag i dagarna ska koka sylt och göra saft och all färgproblematik när jag målat eller hur regnet komplicerar eller hur mycket min mor hjälpt eller vad som helst annat. Finns ju hur mycket som helst man kan prata om. Men allt som kommer ur mig på den frågan är nuförtiden ”Ja, det går väl bra, ja” samtidigt som min hjärna nästan kollapsar av att försöka komma på något intressant att säga om det. Nä, att prata om sig själv är normalt inget jag tycker är superkul, och just nu verkar det knappt gå alls emellanåt. För istället är allt som kommer ur munnen frågor som jag redan vet svaren på och som jag ändå kommer glömma om två sekunder för att:

Mitt minne åter är kasst. Mitt korttidsminne har en tendens att glömma det mesta för tillfället. Som att glömma kvittot hemma när man ska lämna tillbaks skor, inte komma ihåg om man redan tagit schampoo när man duschar eller som idag, att glömma stänga av ugnen innan man drar iväg.

Det värsta av allt är ju nog ändå att jag vet exakt varför jag är off. Varför saker försvinner från hjärnan så fort det kommit dit. Varför jag inte är på tårna i konversationer. Varför jag känner mig ointresserad och icke-exalterad.

Inatt kom jag hem från en kul(!) tillställning halv 3 (och träffade min future soulmate, fast det kommer vi inte inse förrens om några år när tiden är rätt ni vet.. Haha! Nä skojar såklart, men det finns tydligen snygga människor i världen). Men istället för att gå och lägga mig som man ju normalt gör när man druckit och kommer hem från fest, nä då slog jag upp datorn och gjorde ett inlägg på sociala medier som jag velat göra under dagen men absolut inte hunnit. Och det är väl exakt det som är anledningen. Inte att jag kom hem sent, men det tankesättet. Att klockan är natt men ändå ska man hinna med saker innan sömn.

Men men, oroa er nu inte förihelvete.. Mitt fik startar om några dar. Det är klart det är stressigt inför öppningen. Men så småningom kan man ju förhoppningsvis komma in i lite rutiner och bli lite lugnare med att dagarna är lika varandra igen.

Ens sinnesstämning blir ju dock inte bättre av att man i stort sett bara lyssnar på halvledsna, fast skitbra svenska låtar. Ni vet som, Molly Sandens nya platta eller Veronica Maggios nya platta eller Hov1s nya platta. Eller helt enkelt kombination:

Det här blev visste ett lite långt inlägg, men det får ni stå ut med nu när jag inte hinner skriva lika många inlägg som jag brukade 🙂

Publicerat

Vilken mes jag är som skäms?

Jag skäms. Jag skäms för att prata om denhär utmattningen. Det känns tillochmed jobbigt att ens kalla det utmattning. Jag har skämts ett bra tag faktiskt. Och det är väl därför jag inte skrivit mer om den. Den borde ju vara över vid detta laget? Den borde varit över länge? Vilken mes är jag inte som aldrig verkar återhämta mig fullt?

Och nära och kära känner ju likadant. Du är lättirriterad, har det hänt nåt? Du är sucksig idag? Nej, det har inte hänt nåt. Det är bara sån här jag fucking är nuförtiden okej!?…

Men egentligen är det kanske inte så konstigt att jag inte återhämtar mig fortare. När jag känner för att vila trots att jag tycker att jag redan vilat tillräckligt, ja då tvingar jag mig att göra nåt. Det gör mig illamående. Men ofta känns det mer värt att göra något illamående än att inte kunna. Och dem sekunderna jag kan andas normalt, ja då faller jag direkt tillbaks till samma gamla tankesätt; Sjuk FOMO (fear of missing out), samma ouppnåeliga förebilder och samma vilja att vara effektiv. Helt enkelt samma gamla tankesätt som fick mig att hamna i dethär träsket från början.

Det hela gör mig så jävla rädd, rädd för att falla hit igen. Rädd för att nån gång springa in i väggen så jävla hårt, att inte kunna resa mig igen. Men kanske. Kanske kommer jag ändå inte känna mig fullständigt återställd förrens jag lärt mig tänka annorlunda? Och om jag lär mig det, då behöver jag kanske inte oroa mig lika mycket för att hamna här igen.

Publicerat

Vill bara va lite ifred

Jag kör till Berlin, sover knappt, kör hem, sover knappt då heller, sen vaknar jag knappt innan mormors 85-årsfirande, spenderar ett par dar hos föräldrarna för att städa gamla rum (som jag knappt ens fick gjort), åker till Göteborg på tisdagen, åker till Helsingborg på torsdagen.
Jag har alltså spenderat en vecka, konstant runt folk. Och även om den största delen av tiden bara är med min närmaste familj så kräver det tydligen ändå en viss ständig social påfrestning. En påfrestning som gör att jag känt mig totalt utslagen varje kväll innan jag åkt hem från dem denna veckan.

I Göteborg träffade jag mitt stabs-crew, jag ska staba ett läger där över påsk. Vi hade en intressant men kort diskussion om, vem man är, egentligen. Varpå någon sa:

”Den enda tiden man egentligen är 100% sig själv är när man är helt ensam.”
Och så är det nog.

Och just det kändes så himla tydligt när jag lämnade köket hos päronen idag, jag lämnade för att äta min mat ensam i vardagsrummet. Jag var i upplösningstillstånd, uppstressad. Jag kände inte för att halvt bryta ihop framför folket (igen)(fast det var ju ganska tydligt att jag inte var tipp-topp). Så jag tog min tallrik och stängde dörren. Och så fort dörren stängdes, så kunde jag andas ut, lugna mig själv, vila lite, och låta ett par tårar leta sig fram (som att dem inte varit påväg länge). Ja, jag ville och behövde verkligen vara ensam. Men jag borde ju kanske gått lite längre och inte stannat för att vara ensam i husets vanligaste rum för så jävla ensam lät dem mig ju knappast va.. hahah

Ganska snart därefter drog vi; jag, syrran och mor + bäbis, mot mormors gamla hus för att rensa. Och morgondagen kommer antagligen se precis likadan ut men ännu mer hektiskt. Mormors gamla hus ska ju liksom tömmas. ?
Men på söndag, då ska jag fan lägga ifrån telefonen, stänga av den helt och bara va. Eller ja, jag behöver ju städa och diska och laga mat och röja upp efter katten och fixa lite dator-grejsemojs och annat som hänger över mig och och och… ?

Slutligen vill jag bara säga, njut. Njut av att ni kan vara effektiva utan att må dåligt.
Och njut av den egentiden ni har, den är lätt att underskatta. ?

Publicerat

Inget skratt utan gråt

Jag har tänkt ganska mycket på hur jag ska ta mig an detta ämnet. Det är så stort och kommer någon orka läsa allt detta?
Men det är viktigt så ta dig tiden. ♥

Jag har haft en tuff höst. Åkt direkt från det ena till det andra, kommit hem sent, kraschat i sängen för att vakna igen halv fem på morgonen, cykla tre kilometer, pendla till jobbet 1,5h enkel väg och sen samma visa igen. Om och om igen. Varje dag. Hela hösten. Även helg. Jag har ständigt varit påväg någonstans. Vid ett par tillfällen har jag sovit på kontoret för att få livet att gå ihop. Och dem få sekunderna jag faktiskt varit helt ledig, då har jag snabbt hittat saker att utnyttja tiden till. För att enbart tänka är ju waste of time, eller?

Det finns ju flera anledningar till varför jag levde såhär; att vara behövd på jobbet, att underlätta för andra på jobbet, cash is king, viljan att vara effektiv, viljan att hinna med allt, brinnande engagemang, men också att undvika situationer. För vad gör man om man redan varken har tid eller ork att bearbeta känslor eller situationer mer? Om man liksom är trött på det. Sen råkar det uppstå ett par till händelser samtidigt, som att man inte redan vill fly iväg tillräckligt som det är?
Ja, jag hade sett fram emot att jobba hela våren men när högsäsongen väl kom ville jag bara begrava huvudet i sanden. Så jag gjorde det. Jag undvek allt jobbigt och fokuserade enbart på ”här och nu” och ”dit jag ska sen”.

Jag ska vara ärlig, det var effektivt. Det var faktiskt sjukt effektivt (även om mina försök till att stänga av hjärnan inte alltid fungerade). Men problem liksom försvann och vissa löstes av sig självt. Det var faktiskt ganska najs, att slippa lägga energi på icke-problem.
Men så kommer som väntat dehär inläggets poäng (och det kommer fler lärdomar i kommande inlägg på samma tema)!

Om man undviker jobbiga situationer går man också misste om allt det roliga.

Ja, jag får faktiskt tänka till för att komma ihåg dem där roliga stunderna. Jag är dock säker på att jag haft lite kul, annars hade jag väl gått under totalt. Men jag har inte direkt njutit, eller jo det har jag nog. I stunden har jag njutit men sekunden efter har det varit som glömt för då är det inte ”här och nu” längre. Jag ser det som att jag mest bara existerade under hösten. Jag var typ aldrig närvarande, bara kroppsligt. Mentalt var jag ju ”dit jag ska sen”, även när allting var skoj.

Jag har också missat galet mycket händelser under hösten. Jag får fortfarande reda på ”old news”. Och jag blir lika irriterad på mig själv varje gång. ”Hur har jag missat detta, varför har ni inte sagt nåt?” ”Det har vi, men du har ju bara jobbat hela tiden..”
Och relationer. Man missar allt även där. Jag har tappat mycket kontakt med vänner, både svenska och österrikiska. Aldrig haft tid eller ork att ens svara på meddelanden. Jag har dåligt samvete över att jag inte hängt mer med syrrans bäbis eller min katt för den delen. Stackars joker har precis bara spenderat nätterna med mig, om ens det. ❤️

Nä ibland vill man bara rymma bort. Dra till ett annat land. Börja om, ni vet. Men om man gör det, om man faktiskt gör det. Då missar man ju allt, verkligen ALLT. Nä istället tycker jag att vi behöver bli bättre på att omfamna livets alla känslor. Och Njuta. Njuta av att vi faktiskt är privilegade till att ha känslor. För utan dem där jobbiga stunderna kan vi ju faktiskt inte heller skratta högt och känna den underbaraste lyckan. Så därför tycker jag du ska göra dethär just nu:

Stanna upp i stunden, känn efter. Låt dig känna vad du känner. Och njut av det, för känslor är vackra ting! ♥️