Är det inte sjukt?

Är det inte sjukt svårt att sätta ord på livet? Hur definierar man ens det? Ja ikväll fick jag reda på två saker, båda oväntade. Det ger en lite perspektiv på saker och ting. Mina känslor svämmar över i skrivande stund och jag vet inte var jag ska börja. Men som en kompis skrev typ idag eller igår, att så länge man faktiskt börjar, spelar det ingen roll var. Jag tänker på mina nära och kära. Hur vi alla är på olika ställen i livet. Någon gråter över någon, en annan har precis hittat den rätta, någon reser Australien-runt, någon har precis blivit mamma, någon vill ha barn, någon vill bara dra härifrån, någon skrattar med en annan, någon har skaffat katt, någon ska lära sig ett instrument, någon njuter i Thailand, någon avskyr sitt jobb, någon är sjukskriven.

Men exakt precis så som jag känner i denna sekund, så har faktiskt ingen någonsin känt, inte exakt just så. Häftigt huh?

Idag, för exakt ett år sen begav jag mig till mig min tyska kompis för första gången. Tillsammans med ett par andra nyfunna vänner, som jag träffade i Guatemala av alla ställen, hade vi verkligen ”the time of our lifes”. En vecka senare drog jag mot Graz, Österrike där jag spenderade resten av våren inneboende hos en kompis. Jag tog den gula cykeln mot min tandem/språk-partner, dansade i hagel, var skitnära att blanda in mig i ett knivslagsmål (ångrar fortfarande att jag inte hade tillräckligt med civilkurage). Det hela kändes och känns faktiskt fortfarande overkligt som fan, som att det var en dröm som utspelade sig där och då och som jag vaknade från när jag kom tillbaks till Sverige. Det känns så längesen men det vara bara precis ett år sen, inte ens det.

Jag tänker också på när jag som 4-åring blev påkörd av en moped. Det vände säkert mina föräldrars liv uppochner. Jag, i sällskap av mor spenderade en halv sommar på sjukhus. Nu, 18 år senare skrattar vi allihopa om hur lustigt det egentligen är. Jag har fortfarande en halv skruv i benet (ja, det har jag faktiskt). Som en inneboende trofé i mitt lår haha! Men faktum är att tiden går och dem sakerna som brukade kännas som världens undergång utvecklas istället till lärdomar, skratt eller roliga historier.

Ja, det är väl det vi kallar livet. Att dag för dag passerar utan att man tänker så mycket på vad som händer men när man plötsligt tittar tillbaks är allting annorlunda. Hur tiden aldrig nånsin gått så sakta men plötsligt är man 22, hur fan gick det till liksom? Hur man gråter över någon ena sekunden och skrattar med en annan nästa sekund. Hur det jobbiga förminskas med tiden, eller hur det som till synes är obetydligt från början plötsligt utvecklats till världens häftigaste grej. Hur hela världen förändras, bara för att man får reda på något oväntat, eller ja två oväntade saker. Ja livet är så sjukt jävla sjukt. Odefinierbart. Inget rätt eller fel. Men en grej är jag säker på:

Det värsta idag är det roligaste imorgon, så om det värsta ändå inte är värre än så, så kan man väl lika gärna bara bry sig om det roliga direkt istället.

En liten rättelse. Plot twist ?

Tidigare i eftermiddags pratade jag med syrran. Hon övertolkade mitt inlägg från alla hjärtans dag och tog det som att jag är upp-över-öronen-kär i någon och att den inte känner detsamma och att det gör mig jätteledsen. Sen bestämde hon sig för att gå och berätta om mina ”olyckliga känslor” för våra föräldrar och att det skulle vara därför jag skällde ut henne och morsan när dem berättade en vinklad nyhet för mig. Sen ska min fader ha frågat min syster något i stil med huruvida han kan ge mig livsråd osv. ?

Vänta va!?!?! Neeej? Skämtar du? Har du sagt det till dem? Hahah förfaan.. ? *Suuuck* *Skakande på huvud*? Ja ungefär så var min reaktion när jag fick reda på detta tidigare idag. Jag vet inte varför min familj gör såhär haha. Men det är ju inte konstigt att ingen nånsin berättar nånting nånsin om sitt privatliv för varandra i denhär familjen? Hursomhelst känner jag att jag nu behöver reda ut ett par saker:

1. Jag är inte olyckligt kär i någon.

Jag är inte heller lyckligt kär i någon. Så då är jag kanske olyckligt kär om jag nu ens faktiskt är kär vilket jag inte ens vet om jag faktiskt är eller ens varit i personen i fråga. Men det spelar ingen roll hur jag känner, för jag vill inte att någonting ska ändras där. Dessutom känner jag mig ganska van med denhära känslogåtan och det är absolut ingenting som skulle göra min stubin så himla kort. För så jäkla olyckliga är inte mina känslor.

2. Ni behöver inte skylla mitt dåliga beteende på något annat än trötthet.❤️

Om jag i princip skäller ut dig för att du berättat en nyhet lite vinklad, så kan du antingen ta en tänkare över sättet du förmedlar information på eller så kan du lyssna på min förklaring. Att jag är trött och vill vara ensam och tillochmed hänvisar till gårdagens blogg-inlägg där jag beskrivit att jag är just sliten. Kan ni bara förstå att denhär tröttheten fortfarande är här och inte är påväg någonstans? Den är anledning nog för mig att vara sjukt lättirriterad. Eller så kan ni ju också faktiskt fråga mig rakt ut om jag är jätte-olyckligt kär i nån hahah ?

Och sen varför jag tillåter mig själv att bli så jävla sliten är en helt annan historia och blogginlägg 😉 😉

Vill bara va lite ifred

Jag kör till Berlin, sover knappt, kör hem, sover knappt då heller, sen vaknar jag knappt innan mormors 85-årsfirande, spenderar ett par dar hos föräldrarna för att städa gamla rum (som jag knappt ens fick gjort), åker till Göteborg på tisdagen, åker till Helsingborg på torsdagen.
Jag har alltså spenderat en vecka, konstant runt folk. Och även om den största delen av tiden bara är med min närmaste familj så kräver det tydligen ändå en viss ständig social påfrestning. En påfrestning som gör att jag känt mig totalt utslagen varje kväll innan jag åkt hem från dem denna veckan.

I Göteborg träffade jag mitt stabs-crew, jag ska staba ett läger där över påsk. Vi hade en intressant men kort diskussion om, vem man är, egentligen. Varpå någon sa:

”Den enda tiden man egentligen är 100% sig själv är när man är helt ensam.”
Och så är det nog.

Och just det kändes så himla tydligt när jag lämnade köket hos päronen idag, jag lämnade för att äta min mat ensam i vardagsrummet. Jag var i upplösningstillstånd, uppstressad. Jag kände inte för att halvt bryta ihop framför folket (igen)(fast det var ju ganska tydligt att jag inte var tipp-topp). Så jag tog min tallrik och stängde dörren. Och så fort dörren stängdes, så kunde jag andas ut, lugna mig själv, vila lite, och låta ett par tårar leta sig fram (som att dem inte varit påväg länge). Ja, jag ville och behövde verkligen vara ensam. Men jag borde ju kanske gått lite längre och inte stannat för att vara ensam i husets vanligaste rum för så jävla ensam lät dem mig ju knappast va.. hahah

Ganska snart därefter drog vi; jag, syrran och mor + bäbis, mot mormors gamla hus för att rensa. Och morgondagen kommer antagligen se precis likadan ut men ännu mer hektiskt. Mormors gamla hus ska ju liksom tömmas. ?
Men på söndag, då ska jag fan lägga ifrån telefonen, stänga av den helt och bara va. Eller ja, jag behöver ju städa och diska och laga mat och röja upp efter katten och fixa lite dator-grejsemojs och annat som hänger över mig och och och… ?

Slutligen vill jag bara säga, njut. Njut av att ni kan vara effektiva utan att må dåligt.
Och njut av den egentiden ni har, den är lätt att underskatta. ?

En kärleksförklaring

Jag gillar katter. (Min systers röst:) Nej, Alma, du ääälskar katter.

Ja det gör jag verkligen och jag kommer definitivt bli ”the old crazy cat lady” när jag blir stor. Ni vet hon i the Simpsons, kanske lite fräschare förhoppningsvis. Men det känns ganska najs ändå. För jag älskar ju katter.

Det finns ytterst få selfies på min mobil där varken joker eller en viss bäbis finns med. Och jag tror ni märkt att joker finns med på nästan alla bilder jag lägger upp här.

Sååå här kommer några till ????? 

Mot Berlin!

Jag och bror är just nu på väg mot Berlin! ? Edvin ska på nån grönsaksmässa och ville ha sällskap i bilen. Så jag tar tillfället i akt och tänker ströva omkring i Berlin själv en dag haha väldigt spontant faktiskt.

Jag har varit i Berlin en gång tidigare, när jag reste hem från Graz i somras/våras. Jag gjorde ett 5-timmars stopp i Berlin och tog en fika med en tysk kompis. Men fan alltså, det finns få stunder i mitt liv som varit så stressande. Jag kan nog tryggt säga att det här nog är mitt absolut värsta resminne.

Jag hittade först inte fiket och lämnade det sen uppenbarligen en gnutta för sent. Sen sprang jag och stressade genom Berlins gator i hettan med ett par otympliga väskor på ryggen. Mitt dåliga lokalsinne visste inte riktigt om jag sprang på rätt håll eller var jag befann mig, jag visste inte hur långt jag hade kvar eller vad klockan var. Det går inte att föreställa sig den ångesten jag hade över att missa bussen. Ja, min mobil var sönder och som att det inte hade varit knepigt nog att boka bussresan från första början utan mitt mobila bank-id, så kunde jag ju inte ringa någon, jag visste inte vad klockan var, jag kunde inte plocka upp Google Maps. Datorn hade jag, men med begränsat batteri. Och morgonen efter skulle jag upp tidigt och jobba.

”Om jag missar denna bussen, vet ingen var jag är. Jag kan inte få tag på någon och räcker ens pengarna på kortet till övernattning?”

MEN. Jag kom fram, senare än vad man egentligen ska men tillräckligt i tid för att hinna med. Undras vad de andra resenärerna tänkte när jag kom fram till hållplatsen(som dessutom låg längst bort), springandes och flåsandes och svettandes med mina väskor.

Sen hade jag fått dendära mensen också och bussens toalett hade begränsat med toalettpapper..
Inser att detta blev en lång historia men då har jag ju inte ens nämnt hur min föregående nattbuss-resa mellan München och Berlin gick… Haha goosh.. ???

Jaja, min poäng med allt detta var iaf att mitt första intryck av staden som alla älskar och staden jag hört så mycket gott om gav mig ett av de sämsta intrycken nånsin. Men det är ju inte så konstigt. Jag tänker att jag ska ge Berlin en till chans och skapa nya minnen till staden. Upptäcka den och njuta av den i min egna takt, jag har ju hela dan på mig ?

Några tips på ställen jag ska ta mig till? Några ”must-sees” eller kanske något underbart ”icke-turistiskt” ställe? ♥️