Ja jag gick där. I Berlin. Bredvid muren som en gång i tiden höll isär östra från västra sidan. Jag gick där och blev tårögd, ja nu är jag ju iofs världens känslosammaste brud, tro’t eller ej. Men jag gick där och tänkte på hur folk hade försökt fly över och hur folk splittrades inom sina familjer. Samtidigt insåg jag att jag hade noll koll på den här muren rent historiskt. Men nu har jag gjort åttans tyska-läxa. ? Jag har tagit det bästa från wikipedia-artiklen, najs va! Men om du hellre vill veta allt så kan du läsa den här, eller om du inte bryr dig så kan du hoppa ner ett par stycken och fortsätta läsa. I’m nice like that. ?
Östsidan styrdes alltså genom Sovjets kommunism och Västberlin var mer öppet och inspirerat av västvärlden. Östsidan hade världens största problem med att folk ville fly därifrån, över till väst. Men istället för att göra det logiska, en enkätundersökning om varför folk ville dra som man lär sig i skolan så satte man upp en stor fet mur och tvingade folk att stanna och följa dem där strikta reglerna.
Men folk försökte ju fly över ändå. Vissa försökte gräva gångar mellan hus under muren. Någon tog sig över via en vajer som hen skjutit över med pilbåge. Vissa smugglades in genom specialbyggda bilar och någon åkte över med luftballong. Kreativa lösningar ju! Fast det var också många som dog i försök. Intressant att av de runt 5000 som lyckades fly över var runt 500 gränsvakter själva. Snacka om att inte ha ett arbete man brinner för liksom!
Muren stod 1961-1989 då den egentligen raserades av misstag/missförstånd. En ny lag om att man fick hälsa på någon på västsidan med tillstånd skulle trädas i kraft. Nån snubbe höll en presskonferens och råkade säga att lagen skulle börja gälla direkt (fast han visste egentligen inte). Och sen glömde medier att informera om att man var tvungen att ansöka om tillstånd först. Så folk begav ju sig till muren, från båda sidorna. Och där stod gränsvakterna utan några tydliga direktiv och pressen bland folket blev ständigt större. Så tillslut öppnade man dörrarna och folk från öst strömmade över och då var det försent att göra något.
Det ligger alltså väldigt mycket historia i Berlins mur. Men jag tycker det är så fint på nåt sätt. Berlin har behållit delar av muren och även gjort märken i asfalten osv där den brukade gå, man har gjort cykelbana där vakterna brukade köra. East side gallery som en del av muren kallas (där jag var), där har man låtit konstnärer måla. Dem utnyttjar liksom verkligen historien, försöker vända det till något positivt, som en ständig påminnelse om vad muren innebar och hur den splittrade folk och hur det inte får hända igen.
Och det var väl det som väckte känslor när jag gick där. Att se konstnärernas budskap och synvinklar, men även andra turisters reaktioner. Turister hade alltså själv skrivit med blyerts och tusch osv ”Spread love always” ”Imagine all the people” (Beatles-låttext) ”love is all around” osv. Nä, det var mäktigt! Som fan. Att gå nära och känna energin från alla som stått där jag stod och tänkt mina tankar innan mig. Som till exempel tankar om dendär Drumpf (, för att förstå varför jag skriver Drumpf)
Men helt ärligt, varför kan inte bara världen och länder dra lärdom från varandra. Hallå USA. Vad i helvete ska ni bygga en mur mot Mexico för?? Ta en fika istället, Du verkar behöva det, Du bittra, maktgalna land.
Men igen, mäktigt när man ser sina egna tankar nerskrivna av andra. Och det, det ger en ju en gnutta hopp om framtiden.
