Medans folk generellt brukar vilja åka till USA eller Australien har det för mig alltid varit Island eller Finland (bilder därifrån). Island har ju sin natur men Finland är lite av ett större mysterium. Troligtvis handlar det väl om att vi delar mycket historia, men Finland låter och fungerar helt annorlunda, på många vis bättre än Sverige, om man får säga så. Haha! Men faktum är att det inte bara är landet jag gillar. Av dem finskar jag träffat så har jag gillat typ 100% och även de svenskfinska vänner jag har, har jag liksom alltid fått en känsla av tillit ifrån.
För en månad sen delade en gammal finsk kompis en artikel från bbc. Ni vet hur svenskar ibland uppfattas som kalla? Att vi står 10 meter från varandra när vi väntar på bussen? Att vi inte småpratar? Ja, jag är verkligen urusel på att småprata, verkligen. Egentligen så borde jag dra till en plats där alla är überöppna. Eller. ELLER!! Så borde jag kanske dra till en plats där folk pratar ännu mindre. Så att jag slipper tycka jag är konstig som inte gillar att, ja prata.
FÖR gissa vad dendär artikeln från bbc handlade om!!? ”How the finnish survive without small talk”. För även om vi i Sverige generellt(!) kan vara sjukt stela så är nog Finland ändå några snäpp ”värre”. Jag kände igen mig väldigt mycket i artikeln iaf. Att det ofta inte handlar om att inte vilja prata, utan snarare att inte veta hur eller vad man ska säga eller ännu snarare; Viljan att ha meningsfulla konversationer snarare än onödigt småprat. För helt ärligt, vem fan bryr sig om att vädret är fint? Nä, sånna konversationer ger ingen någonting (förutom om du är lantbrukare som mina föräldrar då förstås). Och när folk säger ”What’s up?” eller ”Läget?”, då vet vi ju alla svaret: ”Det är fint, själv?” ”Jodå, det rullar på”. Och jag hatar mingel-sammanhang, man ska prata ytligt och med flera. Jag förstår verkligen inte hur man gör, jag brukar ärligt springa iväg och gömma mig haha.. För mig känns det som att folk låtsas bry sig, som att det finns regler jag inte förstår mig på. Regler för vad som är socialt acceptabelt. Regler som ger en social ångest. För mig, och finnarna handlar inte småprat om att genuint bry sig, jag har ingen jävla aning om vad småprat är bra för. Men let me know om du fattar grejen själv!!
Däremot tror jag det är viktigt att finnas där för varandra. Att om du ser en uppgiven tös på en bänk, sätt dig ner och berätta något om dig själv vetja! För det hände mig, och det förändrade verkligen min dag, och hoppet om mänskligheten. Jag var i Tallin och hade verkligen försökt leta upp mötesplatsen där jag skulle träffa en finsk kompis. Till slut var jag bara så frustrerad, irriterad och uppgiven att jag satte mig ner på en bänk. Egentligen ville jag ju bara sitta där och sura för mig själv, men det struntade en 94-årig kvinna fullständigt i. Hon kunde varken svenska, tyska eller engelska, men med friska rörelser och hennes vilja att kommunicera gjorde hon mig snabbt på bra humör igen. När min kompis dök upp 5 min senare rusade jag ifrån min väska som ingenting. Den 94-åriga tanten hade inte bara gjort min dag utan också vunnit min fulla tillit, trots att vi bara kunde förstå varandra genom rörelser. Tänka sig att en främling kan påverka en så. Och det betyder ju också att vi själva kan påverka andra främlingar och förgylla en annans dag. Och det finns inga ursäkter såsom språkbarriärer eller ursprung eller ålder. En uppgiven främling är en uppgiven medmänniska och kanske blivande vän, vem vet?
Jag tror vi borde strunta i alla regler, strunta i vad som är socialt acceptabelt. Och lyssna mer på hjärtat och ta hand om varandra mer. För visst är det dem intressanta konversationerna vi bryr oss om? Det är ju dem som får oss att ifrågasätta och lära oss av varandra och utveckla oss själva. Låt oss då våga hoppa direkt till dem frågorna? Och låt oss våga invadera varandras personal space och vara det bästa under någon annans dag? Mäktigt att kunna va det, va?
Ps. Idag är det tydligen Sverigefinnarnas dag 😀
