Författare: Alma

Det var längesen jag freakade ur såhär om framtiden. När jag tog en fika med ett par vänner i förra veckan förklarade jag hur jag egentligen inte visste hur min höst skulle bli men att jag tar det hela med en klackspark, hur jag har några olika alternativ men känner lugn inför att inte veta vilken väg det blir. Egentligen handlar kanske just det tankesättet lite om att inte kunna tänka på framtiden, för om jag tillåter det, så finns det ju kanske viss risk att gå sönder… Men nu så har jag väl börjat göra det ändån. Inte gå sönder, haha. Men att tänka och reflektera.

Ett alternativ har hela tiden varit att fota elever och grupper till skolkataloger. Men häromdagen fick jag reda på från min chef att det troligtvis inte finns utrymme för mig att fota i höst. Företagets kontor är definitivt ett ställe jag kommer sakna, schyssta kollegor och så, men min hektiska höst håller inte med. Det känns liksom som att det är dags att komma vidare med livet, men vartdå? och hur?

Egentligen känner jag att det börjar bli dags att plugga nåt. Men samtidigt är jag så jävla rädd för att göra det. Om det blir fel med min utbildning, är jag en quitter då? Sen jag hoppade av från Malmö högskola har jag tänkt, ”om jag ska börja plugga nåt igen, så måste jag verkligen vara säker på det”. Men jag kommer ju för fan aldrig vara säker på nåt, och ska man inte bara våga slänga sig ut i det okända lite då och då, eller hela tiden? Om det blir fel, so what? Det är bara att börja om och hoppas det blir rätt nästa gång. Fast det där bara är ju inte så bara. Det där bara fylls ju upp av tankar, förväntningar, förhoppningar och eventuella besvikelser. Besvikelser jag inte vill hantera.

Jag är både glad och aningen bitter på mina gamla klassisar. Några av dem har roliga jobb på SVT(!) (svt, som bokstavligen alltid varit min drömarbetsplats). Några har till och med dubbla examens. Hade det kunnat vara jag? Vad hade hänt om jag inte hoppat av plugget? Hade det varit värt det? Hade jag haft livet under kontroll och varit lycklig då? Borde jag kanske fortsätta och gå klart mina två år så att jag åtminstone kan titulera mig som någonting? Alma, produktionsledare inom media? Att ha fullgjort något, inte gett upp. Kanske borde jag faktiskt det? Dock så var det då helt rätt att hoppa av. Jag borde kanske rentav hoppat av tidigare, det är ju den perioden som gett mig sjuka ”bad feels” bara av att tänka på plugg och det är ju kanske först nu som jag börjar komma över det och kan överväga att sätta mig i den bänken igen.

Sen så är det där med plugg en jävla djungel. Universitet, högskolor, yrkeshögskolor. Jaja, sista anmälningsdag till det mesta verkar vara den 15:e så ännu har jag ju ett gäng dar på mig. Haha! Vi får väl se om den där glödlampan som jag väntat på i år om vad fan man ska göra med sitt liv plötsligt skulle lysa upp. 😉

Egentligen är ju det viktigaste att komma ihåg att livet är fullt av möjligheter. En massa öppna dörrar. Eller nej, en massa stängda dörrar. Men ibland behöver vi öppna ögonen och öppna dörrarna själva. Att inte tänka ”nej det går inte”, utan försöka fokusera på lösningarna. Öppnar du dörren och det sen visar sig vara ett utedass istället för ett paradis, nämen stäng den igen då och öppna en annan eller skapa ditt paradis där i utedasset, hade inte det varit ballt?! Men nöj dig inte. Se dörrarna, se möjligheterna, se lösningarna. Kanske är det rentav dags att flytta till Peru? Helt ärligt. Varför inte?