Min vår var inte min vår eller har jag kanske redan haft min sista vår som jag känner igen den?

16 april i Graz 2018. Det var i ett av dessa oväderna och solstormarna som min gamla mobil blev vattenskadad och dog.

Eftersom jag spenderade hela förra våren i Österrike så missade jag ALLT här hemma. Det är liksom mycket jag sett fram emot sen dess. Påsken i Graz var ju långt ifrån ensam och dålig men man kan ju ändå se fram emot våren här på hemmaplan. Och just därför känns det kanske lite vemodigt att påsken inte varit ett dugg som den brukar. Familjen letade påskägg utan mig, jag var ju på läger. Min syster tvingade iofs mig att leta upp mitt ägg direkt när jag kom hem till Bjäre på påskdagens kväll. Men det är svårt att njuta av att leta upp sitt ägg i mörke, kyla och när allt man egentligen borde göra är att sova.

En annan påsktradition är att vi brukar binda ägg hos farmor och farfar, på gammalt, bästa och hardcore vis såklart. Alltså vi binder lökskal, gräs och blommor runt ägg som sedan kokas i vatten blandat med ännu mer lökskal. Det blir coolt. Men i år blev det inte av, farmor och farfar var för sjuka och om det hade blivit av hade jag ju ändå inte varit hemma.. Påskens tredje kännetecken är konstrundan. Vår familj (läs kvinnorna i min familj) brukar alltid köra runt och kolla på konst, jag och syrran brukar minska åldersgenomsnittet ganska rejält haha! Men i år har jag faktiskt inte åkt eller kollat på någons konst alls, det har liksom bara inte blivit av.

Det allra största vårtecknet är ju dock fortfarande föräldrarnas kosläpp, som jag ju också missade förra året. Även det missade jag i år, när jag fick reda på det hade jag redan bokat upp mig för att åka till Liseberg med resten av CISV Sweden som ju visserligen också är lite av en tradition för mig 🙂

Så ja, det känns lite konstigt. Som jag sett fram emot denna våren hela året, men nu när det är första juni och officiellt sommar så har våren inte varit ett dugg som den brukar eller alls som jag förväntade mig. Fort har den gått dock, och samtidigt väldigt långsamt på nåt vis. Sommaren kommer väl bli konstig den också, oviss men framförallt spännande och inget i stil med vad den tidigare varit. Och sen kommer hösten plötsligt som ett skott, och på första gången på relativt länge så vet jag inte vad jag ska göra då heller. De senaste åren har höstens skolkataloger varit årets enda fastaste punkt haha.. Men nu känns det som alla dem där temporära grejerna börjar ta slut, kanske dags att välja karriärval? Men hur tråkigt och mainstream är inte det!? Aja, jag kan kanske skjuta på det liiiite till och backpacka i Europa i höst hmmm 😉 Och sen är det vinter och sen är det plötsligt vår igen och då ska jag minsann njuta av denna årstiden på riktigt 🙂

Men jag funderar, betyder faktumet att ingenting känns som det brukar att jag håller på att bli vuxen? Ja, livet förändras ju ständigt och varje dag blir man ju en dag äldre. Men hur många dar har jag kvar innan jag måste släppa taget om barndomen? Måste man släppa taget om den? Har jag kanske släppt taget om den redan men inte riktigt förstått hur den här andra världen fungerar? Finns det en handbok i hur man växer upp? Fast om det finns en så kan vi väl elda upp den direkt, jag vill uppfinna min egna lilla handbok, liksom du kanske redan skapat den perfekta för dig själv?