Jag har tänkt ganska mycket på hur jag ska ta mig an detta ämnet. Det är så stort och kommer någon orka läsa allt detta?
Men det är viktigt så ta dig tiden. ♥
Jag har haft en tuff höst. Åkt direkt från det ena till det andra, kommit hem sent, kraschat i sängen för att vakna igen halv fem på morgonen, cykla tre kilometer, pendla till jobbet 1,5h enkel väg och sen samma visa igen. Om och om igen. Varje dag. Hela hösten. Även helg. Jag har ständigt varit påväg någonstans. Vid ett par tillfällen har jag sovit på kontoret för att få livet att gå ihop. Och dem få sekunderna jag faktiskt varit helt ledig, då har jag snabbt hittat saker att utnyttja tiden till. För att enbart tänka är ju waste of time, eller?
Det finns ju flera anledningar till varför jag levde såhär; att vara behövd på jobbet, att underlätta för andra på jobbet, cash is king, viljan att vara effektiv, viljan att hinna med allt, brinnande engagemang, men också att undvika situationer. För vad gör man om man redan varken har tid eller ork att bearbeta känslor eller situationer mer? Om man liksom är trött på det. Sen råkar det uppstå ett par till händelser samtidigt, som att man inte redan vill fly iväg tillräckligt som det är?
Ja, jag hade sett fram emot att jobba hela våren men när högsäsongen väl kom ville jag bara begrava huvudet i sanden. Så jag gjorde det. Jag undvek allt jobbigt och fokuserade enbart på ”här och nu” och ”dit jag ska sen”.
Jag ska vara ärlig, det var effektivt. Det var faktiskt sjukt effektivt (även om mina försök till att stänga av hjärnan inte alltid fungerade). Men problem liksom försvann och vissa löstes av sig självt. Det var faktiskt ganska najs, att slippa lägga energi på icke-problem.
Men så kommer som väntat dehär inläggets poäng (och det kommer fler lärdomar i kommande inlägg på samma tema)!
Om man undviker jobbiga situationer går man också misste om allt det roliga.
Ja, jag får faktiskt tänka till för att komma ihåg dem där roliga stunderna. Jag är dock säker på att jag haft lite kul, annars hade jag väl gått under totalt. Men jag har inte direkt njutit, eller jo det har jag nog. I stunden har jag njutit men sekunden efter har det varit som glömt för då är det inte ”här och nu” längre. Jag ser det som att jag mest bara existerade under hösten. Jag var typ aldrig närvarande, bara kroppsligt. Mentalt var jag ju ”dit jag ska sen”, även när allting var skoj.
Jag har också missat galet mycket händelser under hösten. Jag får fortfarande reda på ”old news”. Och jag blir lika irriterad på mig själv varje gång. ”Hur har jag missat detta, varför har ni inte sagt nåt?” ”Det har vi, men du har ju bara jobbat hela tiden..”
Och relationer. Man missar allt även där. Jag har tappat mycket kontakt med vänner, både svenska och österrikiska. Aldrig haft tid eller ork att ens svara på meddelanden. Jag har dåligt samvete över att jag inte hängt mer med syrrans bäbis eller min katt för den delen. Stackars joker har precis bara spenderat nätterna med mig, om ens det. ❤️
Nä ibland vill man bara rymma bort. Dra till ett annat land. Börja om, ni vet. Men om man gör det, om man faktiskt gör det. Då missar man ju allt, verkligen ALLT. Nä istället tycker jag att vi behöver bli bättre på att omfamna livets alla känslor. Och Njuta. Njuta av att vi faktiskt är privilegade till att ha känslor. För utan dem där jobbiga stunderna kan vi ju faktiskt inte heller skratta högt och känna den underbaraste lyckan. Så därför tycker jag du ska göra dethär just nu:
Stanna upp i stunden, känn efter. Låt dig känna vad du känner. Och njut av det, för känslor är vackra ting! ♥️
