Jag skäms. Jag skäms för att prata om denhär utmattningen. Det känns tillochmed jobbigt att ens kalla det utmattning. Jag har skämts ett bra tag faktiskt. Och det är väl därför jag inte skrivit mer om den. Den borde ju vara över vid detta laget? Den borde varit över länge? Vilken mes är jag inte som aldrig verkar återhämta mig fullt?
Och nära och kära känner ju likadant. Du är lättirriterad, har det hänt nåt? Du är sucksig idag? Nej, det har inte hänt nåt. Det är bara sån här jag fucking är nuförtiden okej!?…
Men egentligen är det kanske inte så konstigt att jag inte återhämtar mig fortare. När jag känner för att vila trots att jag tycker att jag redan vilat tillräckligt, ja då tvingar jag mig att göra nåt. Det gör mig illamående. Men ofta känns det mer värt att göra något illamående än att inte kunna. Och dem sekunderna jag kan andas normalt, ja då faller jag direkt tillbaks till samma gamla tankesätt; Sjuk FOMO (fear of missing out), samma ouppnåeliga förebilder och samma vilja att vara effektiv. Helt enkelt samma gamla tankesätt som fick mig att hamna i dethär träsket från början.
Det hela gör mig så jävla rädd, rädd för att falla hit igen. Rädd för att nån gång springa in i väggen så jävla hårt, att inte kunna resa mig igen. Men kanske. Kanske kommer jag ändå inte känna mig fullständigt återställd förrens jag lärt mig tänka annorlunda? Och om jag lär mig det, då behöver jag kanske inte oroa mig lika mycket för att hamna här igen.
