Inlägg

Publicerat

Ärlighet/öppenhet vs Integritet

Först och främst för de som inte vet vad stories på sociala medier är: Stories kan bestå av, bilder, text, frågor, taggningar, länkar, musik, videor osv. Dessa ligger uppe i 24h för folket att kolla på. Det finns stories både på Snapchat som var först med det, instagram, whatsapp och numera även Facebook. Även om det inte riktigt slagit igenom på whatsapp eller Facebook i min krets.

Men hur mycket ska man visa världen av sig själv då? Ska man dela med sig av allt? Visa detaljer? Våga vara pinsam? Eller ska man behålla sitt liv för dem som verkligen bara bryr sig tillräckligt för att fråga?

Jag brukade tidigare lägga upp stories på snapchat. Det slutade jag egentligen med ganska tvärt för att jag insåg att snapchat var skit (gjorde till och med ett inlägg om det i våras haha). Men sen har jag inte riktigt börjat att lägga upp stories på instagram. Och den anledningen handlar väl egentligen om integritet.

För mig betyder det egentligen att kunna vara privat. Att hela världen inte behöver veta allt. Att vara distanserad om man vill det. Jag menar, hela mitt förra inlägg handlade ju om att jag inte tänker vara ärlig med mina hemligheter samtidigt som jag vill att andra ska vara ärliga mot mig.. Och det är väl lite samma princip nu. Jag känner mig otrygg av att dela med mig av saker men kollar gärna på andras stories.

Sen finns det ju de personer som delar med sig av ALLT på sina stories på Snapchat och Insta. Ni vet, när man bara klickar snabbt för att komma vidare till nästa person. Och egentligen, så är det väldigt ofta man kollar på demdära storiesarna och där inte är något som är intressant. Waste of time. Vill jag verkligen bidra till andras waste of time?

Samtidigt känner jag att det är svårt att hänga med i folks liv när de inte är aktiva på sociala medier. Visst, såklart man frågar hur det är med folk. Men bara för att jag inte frågar betyder det verkligen inte att jag inte bryr mig. Det är liksom bara tidskrävande att fråga femtielva personer hur det är med dem.

Så samtidigt som jag vill att folk ska hänga med i mitt liv, vill jag också inte att de behöver veta allt. Och samtidigt som jag inte vill ha något att dölja, så kan jag ibland känna mig otrygg i att dela med mig av saker.

Men vilken tur att man bor i Landet Lagom då? För det måste väl finnas en Lagom gräns någonstans? Att dela med sig lagom mycket. Man behöver kanske inte dela med sig av allt, och man behöver kanske inte heller aldrig dela med sig alls?

Så hur börjar man vara aktiv på sociala medier? Ja, jag började faktiskt imorse. Fast då hade jag inte bestämt mig och då ville jag bara checka läget. Men jag började. På enklaste sättet. Jag frågade helt enkelt om jag skulle börja eller om stories bara är trams:

  • 100% ja änsålänge. De 8% är jag själv som tydligen räknats som två röster hahah
  • Ett av svaren: ”I share things that make me happy n u can use close friends for things that are + private”
Publicerat

Hemligheter vs Ärligheter

Har tappat räkningen på hur många gånger jag försökt ta mig an detta ämne nu. Blir aldrig nöjd eller så fastnar jag nånstans på vägen. Egentligen är anledningen till det jättesimpel:

Hur pratar man om hemligheter, utan att berätta hemligheter? Och hur pratar man om ärlighet, utan att vara ärlig?

Jag är en person som har svårt för hemligheter och lögner. Jag känner mig nästan immun mot lögner och värderar ärlighet högst på listan. Det är ärliga personer jag gillar. Enkla. Man får vara komplicerad på tusen olika sätt, så länge man är enkel i kommunikation, så länge man säger vad man tänker. Jag tycker ofta att den där undringen om varför någon beter sig på ett visst sätt eller varför någon är ledsen eller till och med varför man blir lämnad är fullständigt onödig. Bara säg som det är. Säg anledningen och sanningen istället så kan man åtminstone hantera det utifrån vad det är. Jag slipper liksom gärna gå igenom ett dussin olika förklaringar eller scenarion som man hittar på utifrån egen kreativitet.

Men, så kommer vi till den faktiska poängen i detta inlägg. För visst kan jag ha en massa åsikter om ärlighet och att man alltid ska säga som det är. Men är det verkligen så enkelt? Är jag ens en ärlig person själv? För just nu känner jag mig som allt annat än ärlig. Ja det har faktiskt känts så ett tag nu. Att jag springer runt och undviker sanning hela tiden. Omringad av ”hemligheter”. Hemligheter som inte ens behöver vara hemligheter. Utan bara saker man undviker att säga. Saker man är rädd ska blåsa upp ting. Saker som folk överdriver om. Saker som andra tror att andra ska reagera negativt mot. Saker som jag inte får berätta. Saker jag lovat att själv inte erkänna. Saker som gör mig själv till en usel medmänniska, oavsett om jag delar med mig eller inte.

Och egentligen är anledningen till det här dilemmat enkel; för mycket att hantera, reflektera över och bestämma kring. Egentligen borde jag skriva upp en lång lista på alla hemligheter och rangordna dem utifrån hemlighetsgrad och riskfaktor ifall att fel person får reda på fel sak. Göra ett diagram. Sen avslöja rätt saker för rätt personer. Men vem fan orkar göra diagram? Eller snarare, om jag hade haft tid till det, så hade jag gjort något annat på den tiden. Nä, istället tänker jag behålla alla hemligheter som ”top secret information” tillsvidare och inte säga nåt till nån. Det är kanske inte det rätta, men det är det enkla.

Jag har ju liksom redan sprungit runt och undvikit att berätta sanningar ett tag, så jag kan väl ljuga lite till? För det folk inte vet, dör folk inte av? Men sanningen tenderar att komma ut till slut ändå? Och vem ska den då komma ifrån? Och hur rättfärdigar man det faktum att man inte berättat hela sanningen tidigare? Hur återfår man ett förtroende? Hur avslöjar man sina lögner? Hur ställer man saker tillrätta när man liksom redan sprungit runt och varit falsk själv? Och om man konstant låter bli att vara fullständigt ärlig, om man aldrig berättar någon hemlighet, är då inte det samma sak som att inte låta någon ”in på skinnet?” Att inte låta sina medmänniskor lära känna den man faktiskt är? Att vara falsk. Är falska personer falska för att de bär runt på för många hemligheter?

Oavsett om jag varit ärlig eller inte så är det ju irriterande att upptäcka negativa sidor om sig själv. Att inte vara den man tror man är. Att helhjärtat tro att man är en klok individ som kan skilja på rätt och fel. Eller ja, rätt och fel vill jag ju fortfarande tro att jag kan skilja på. Jag gör bara ingen skillnad på det i praktiken. Lever inte som jag lär.

Publicerat

4h05

Så lång tid tar det mellan hem och hem-hem. Dörr till dörr. Jönköping till Bjäre.

Tentorna är klara för denna gången och jag ser mig själv nu som ledig till måndag. Det ska bli sååå najs! Att äntligen träffa bäbisar och katter.
Men. Vägen dit är ju inte den roligaste. ”Det finns ingen internetanslutning”, säger spotify. Från nån granne på tåget hör jag, ”GPS signal lost”. Om det finns någon mer på tåget vet jag inte ens. I skrivande stund befinner jag mig på tåget någonstans i de småländska skogarna. Här finns ingen uppkoppling oavsett om man har tillgång till internet eller ej och knappt någon att prata med om man nu hade känt för det heller. På det sättet är Skåne bäst. Där finns det tillochmed öppet internet på Pågatågen.

Vad gjorde man förr? Hur fick man timmar av resande trevligare? Dem var kanske sociala jävlar och hade kanske energi över till att lyssna på varandras historier. Guud, det har inte jag. Eller så reste de kanske inte i samma utsträckning då? Man höll sig till sin lilla by och hoppades på att det inte skulle bli alltför mycket inavel när man parade sig med grannen. Varje tid har väl sina problem. Och här sitter jag på tåget i fyra timmar med mina. 🙂

Resetips som inte kräver internet, någon?

Publicerat

Det är najs

Det är inte najs att jag nästan svimmade i måndags. Det är inte najs att jag kom hem från skolan 05.30 i måndags pga av plugg. Det är inte najs att jag spenderat hela veckan i skolan och att mina roomies knappt sett röken från mig. Det är inte najs att jag liksom igår, har en till tenta imorgon.

Eller egentligen. Är det inte najs? Är det inte najs att kämpa för något, att hänga med klassisar, att ha musikquiz, att dricka öl, att lära sig grejer? Det finns ju en charm i det, även om allt ofta är ganska överväldigande. Kanske är allt det här egentligen jättenajs? Även om det inte känns så najs när man väl sätter sig där i salen för att skriva tenta, eller när man vaknar på morgonen efter två timmars sömn. Men en till grej som faktiskt är jättenajs är att jag inte har några lektioner eller föreläsningar på hela veckan. Jag ska hem-hem på onsdag och träffa bäbisar och katter och andra familjemedlemmar och andra djur. Jag ska faktiskt ha tid till att ha ångest över plugg och inlämningar och framtiden. Det är väl ändå najs om nåt. ?

Publicerat

Chaos

Nä det var väl en lite överdriven rubrik. För Kaos är inte alls vad jag känner just nu. Just nu är jag mest bara trött. Men Kaos är väl egentligen vad jag känner alltför ofta nuförtiden. Jag vill bara lägga mig ner och somna för att sen vakna i en annan tid. I en tid jag slipper att ta beslut. I en tid jag slipper få ångest över att ta beslut. I en tid då jag slipper vara rädd för att sluta fungera så som jag slutade fungera i vintras.

Jag vet inte vart tiden har tagit vägen. Jag har verkligen saknat att blogga, men tiden och energin har helt enkelt inte funnits där, och det finns den inte nu heller. Men eftersom prokrastinering är min grej så kommer här nu ett inlägg ändå, trots att tid verkar vara något som jag inte äger tillräckligt av. Ska dock försöka hålla mig kort i detta. Men egentligen finns det hur mycket att berätta.

Jag stängde fiket och samma kväll flyttade jag till Jönköping och blev sambo. Dagen efter började jag på universitetet här. Sen var det fullt ös med inspark i 10 dar, blev dumpad och utslängd, konstant förkylning, flyttat in i ett studentrum mitt i smeten med en massa internationella studenter (hur bra passar inte det mig!? haha), blivit halvt alkoholist, tråkiga föreläsningar, för mycket fester, lagom med glitter. En vanlig dag börjar 8 med föreläsningar till 17, sen stannar man kvar i skolan för att försöka plugga och sen drar man direkt till typ öldrickande. Under hela gårdagen gick jag liksom runt i en klassis kläder för att jag hamnade på hans soffa efter akka (studentfest-stället) och ville inte gå runt med min ovve i skolan på en torsdag. (ja, jag har en studentoverall och om jag hade haft den i skolan dan efter så hade ju folk börjat tro.. nej tack). Komiskt ändå att hans kläder som jag lånade nu är mina favoritkläder, överväger lite att inte lämna tillbaks dem heheh!

Jag har ju som ni vet massor att säga och jag brukar skriva att jag ska dela upp saker i flera inlägg men sen brukar jag inte göra det så vi får väl se hur det blir med det. Men nu ska jag på CISV-helg! Tjarrååå!