Miljövänner är trams. Hoppsan sa jag det högt?

I helgen var jag på stor-kalas. Vid bordet pratade vi kort om veganskt, vegetarianskt och djurhållning. Och där och då insåg jag hur jävla skönt det är att snacka med folk som också är uppväxta på landet. Folk som har samma erfarenheter och perspektiv som mig när det kommer till dem här sakerna. Och förstå mig rätt nu, du får äta vad fan du vill men:

  1. Tvinga mig inte att äta samma eller påstå att jag är en miljöbov som äter kött. (Ja, jag har blivit anklagad för att ”döda planeten” av en fd väldigt bra kompis).

  2.  Bara för att du inte äter kött så rättfärdigar det inte det faktum att du gång på gång flyger land och rike och köper allting nytt så fort något inte är top notch osv.

Miljöfrågan är så jävla komplex och jag orkar inte gå in på detalj varför man kanske inte bör påstå att klimatet skulle räddas bara för att vi slutar käka kött. Men kort och gott så kan man väl säga att djurhållning är del av ett naturligt kretslopp, det må ta från naturen, men det ger också tillbaks. Medans flygresor och produktion av alla våra prylar enbart tar från naturen. Jaja, som sagt, jag orkar inte gå in i denhär diskussionen och det är inte det min poäng här är heller.

Men faktum är att jag är ju själv en relativt stor miljövän, om jag glömmer min tygpåse bär jag all min mat i famnen och skäms för att folk tror jag är snål. Och jag insåg häromdan, att förutom kläder och teknik så är ALLTING i mitt hem återbruk. De möbler jag köpt är från loppis, likaså tallrikar, ramar och krukor. En hel del av mitt boende kommer också från mormor, farmor och farfar när dem flyttat till mindre. Och när jag för en dryg månad sen behövde nytt skrivbord, ja då gjorde jag mitt egna av ”skrot” som jag blev hur nöjd med som helst! Installation eller skrivbord?

Så ja, man kan absolut kalla mig miljövän. Och då är det kanske ganska naturligt att mina öron ställer sig på spets så fort någon börjar prata om miljön. Och eftersom jag då mestadels hänger med stadsfolk så är det ju dessas synpunkter jag hör. Folk som fördömer köttätare när de flesta i självaste verket aldrig ens satt sin fot på ett lantbruk. Och när jag hört dessa synpunkterna tusentals gånger så har jag nästan börjat tro att det är dem enda synpunkterna som finns, och känt mig, jamen lite oförstådd kanske. Och just därför var det så jävla skönt på storfesten i helgen. Att för en gångs skull höra sina egna perspektiv, att ens egna åsikter kan vara så självklara för andra, att slippa känna sig som typ en utböling, att slippa hålla igen och att slippa skämmas för att käka kött. Och om jag ska vara ärlig så önskar jag faktiskt att jag kände och hängde mer med lantisar som liksom både har koll på stad och landsbygden. Ofta känner jag att jag behöver välja sida. Det behöver kanske inte va så?

Prokrastinering på världsnivå

För ett par år sen såg jag följande ted-talk som handlar om prokrastinering, att skjuta upp saker. Jag brukar liksom undvika att kolla på samma saker två gånger, slöseri med tid ni vet. Men den här videon är så jävla rolig och sann och får en att må så sjukt mycket bättre över sitt ”skjuta upp-ande” så när jag råkade få syn på den häromdagen kunde jag inte låta bli att slösa hela 15 minuter på den ?. Så se den!!! Typ nu!

I slutet av videon generaliserar snubben lite, sätter prokrastinering  i ett större och intressant perspektiv. Vilket fått mig att fundera ännu större de senaste dagarna och det har fått mig att koppla prokrastinering till våra världsproblem. (Finns det ordet i svenska språket ens förresten?)

Miljön till exempel. Ja nu råkar jag ju vara ett litet miljöfreak så det är ju såklart därför jag tar det som exempel. Men Greta Thunberg, hon är ju världens coolaste tös! Jag hade ju kunnat lägga upp nåt klipp på henne, men jag hoppas att ni redan har bra koll. Hon säger iaf att ”vårt hus brinner”, vi borde få panik, agera nu men helst igår. Samtidigt har forskare tjatat om exakt detta i typ tusen år. Jag vet att jag lärde mig i skolan om de två plus-graderna som skulle få ödesdigra konsekvenser för mänskligheten. Men när man sa det som tio-åring till de vuxna, att jag trodde vi hade tjugo år på oss att rädda klimatet, ja då blev man dumförklarad.

Men faktan finns ju där. Den har funnits där i evigheter. Och nu börjar det bli knappt med tid. Ja, vårt hus brinner ju. Varför har vi inte agerat tidigare? Varför har vi inte lyssnat på forskarna? Varför startar skolstrejkerna först nu? Varför verkar många av oss fortfarande inte bry sig?

Jo, mitt svar är ju prokrastinering. När man inte vet hur man ska ta sig an någonting, var man ska börja så ignorerar man det tills det där monstret kommer. Och det monstret har tyvärr inte dykt upp hos oss alla än.

Men det här får mig att fundera. Vilka fler problematiska och världsliga problem skjuter vi upp? Och vad mer behöver vi som globala medborgare och invånare sprida kunskap om innan detdär panik-monstret kommer?