Home sweet home?

Jag förstår inte varför det alltid är så omtumlande att komma hem från läger. Jag var ju bara borta en dryg vecka!? Nu har det snart nästan gått en vecka till sen lägret slutade och jag börjar först nu ställa om mig till vardag igen. Men så tar det kanske också ett par dar att bli av med ”jet-laggen” man får av att.. ja inte sova som man behöver. I söndags var jag liksom inte jättelångt ifrån att dygna efter bara sovit två timmar föregående natt. 

Blev det ett grymt läger då?
Diplomatiskt sagt så var det ett fantastiskt läger. Vi hade ett gäng oerfarna ledare som alla säger att de absolut vill fortsätta med CISV, kul! Deltagarna uppskattade också lägret, de fick ju till slut, efter världens pitch till oss i staben, igenom att göra en utflykt till berget bakom lägergården. Men för mig själv, om jag ska vara ärlig; jag har haft bra mycket bättre CISV-erfarenheter. Mitt läger var sådär av lite olika anledningar och inget jag orkar gå in på detalj här och nu. Men så var jag ju också en av staberna, och det är ju på deras axlar hela lägret vilar. Ingen press alls, haha. Och så länge resten av lägret mår bra så spelar min egna upplevelse mindre roll antar jag. Och kommer jag staba igen? Ja, men antagligen med personer jag känner bättre och antagligen ett längre läger så att man får ut mer av det.

Men trots att min egna erfarenhet som sagt inte var den bästa så vill jag ändå tillbaks. Vill på läger igen. Jag saknar energin, jag saknar maten, jag saknar att hjälpa de förvirrade ledarna, jag saknar rutinerna, jag saknar att gnälla över ledaren som tyckte det var genomtänkt att slösa sista aktiviteten med att spela ”Mickey mouse”, jag saknar jakten på sömn, jag saknar att dramatiskt spela finns i sjön, jag saknar att helt random hoppa in under lullabies och skrika ”ICE-BERG!”